— Ni tyckte då icke om Indien, mr Darrell? frägade hon. — Jag hatade det, mumlade den unge mannen mellan tänderna. Det låg så mycken återhållen kraft i Launcelot Darrells uttalande af dessa ord, att Eleanor såg upp från sitt arbete, förvånad öfver den unge mannens plötsliga häftighet. Han stirrade rakt framför sig med de mörka ögonen; hans starkt markerade ögonbryn voro rynkade, och en röd fläck brann midt på hvardera af de bleka och något tomma kinderna. — Men hvarföre hatade ni Indien? fortfor Laura med orubblig envishet. — Hvarföre hatar man fattigdom och förödmjukelse, miss Mason? Ni kunde lika gerna fråga det. Skola vi ej lemna detta ämne? Jag kan försäkra er, att det är ingenting mindre än behagligt för mig. — Men er hemresa? fortfor Laura, utan att låta afskräcka sig af denna snäsa. Ni kan ju berätta oss edra äfventyr under hemresan. — Jag hade inga äfventyr. De som fara landväger ha kanske något att berätta; jag for den långsammaste ocl billigaste vägen. — På ett segelfartyg? — Ja, — Och hvad hette skeppet. — Indus. — Indus; det är lätt att komma ihåg. Men ni hade