— Ja, men under allt detta glömmer jag ej min sorg Den döljer sig så djupt i mitt hjerta, att solskenet ej nä den, bur lycklig jag än ser ut. Laura Mason suckade. Lyckans bortskämda barn kunde icke låta bli att undra på hur det skulle handla om det träffades af en stor olycka. Hon trodde att hor skulle sätta sig i ett mörkt rum och gråta, tills hennes hjerta brast och hon dog. Sommaren öfvergick till vinter och vintern till vår. och de tidiga vårblommorna visade sig åter i buskage och på gräsplanen vid Hazzlevood. Bleka gullvifvor sågos bland det s äda gräset på de sluttande ka terna kring der af träd beskuggade vägen vid porten, och änna hade inger tilldragelse afbrutit den lugna enformigheten px detta ens liga ställe. Eleanor hade blifvit bekant med hvarenda vrå i den gamla oregelbundna villan, och således äfven med Launcelots Darrells rum som lågo på samma botten som sängkamrarne och vette åt lunden bakom huset. Des rum hade varit obebodda i åratal eller alltsudan Imuncelot for till Indien, och de sågo dystra och ödsliga ut fastän tid efter annan det eldades i dem och adla möblerna voro sorgfilligt dammade. — Rummen skola alltid vara i ordning, sade mrs Darrell. Mr de Chrespigny kommer kanske att dö, utan att ha gjort ett testamente, och då blir min son hastigt kallad hem. Derföre voro tre rum, en sängkammare, eatt toilettrum och ett förmak hållna i bästa ordning, och Lura och Eleanor gingo in i dem ibland på någon regnig eftermiddagoch