framgent insattes i presteständet, beredes honom alltid plats i Banko-utskottet, der han ständigt råkar i fejd med sina kolleger, förgår sig och icke sällan strängt tillrättavisas samt vanligen icke lyckas bereda framgång för sina åsigter. Vidare väljes han till fullmäktig i riksgi ildskontoret, der hans räknekunnighet är väl behötlig och der han vida bättre än de öfriga ledamöterna fyller sin plats. Af allt hvad nu anförts torde följa att hr Nordström, ifrån hvilken synpunkt han än må betraktas, är en af de mest framstående mom presteståndet. Lika vulkaniskt häftig, som hr Nordström är, lika lugn och beräknande är professor Carlson. Intet förmår rubba jemnvigten i hans lynne. Hans hållning och hans framställningssätt äro alltid och under alla förhållanden lika afmätta. Imponerar den förre på åhörarne genom sin tillförsigt och genom sina skarpa repliker, så imponerar, eller rättare sagdt öfvertygar den senare genom sin humana bevisförning och det anspråkslösa sätt hvarpå han lägger sin stora sakhännedom i dagen. Hans motståndare tvingas att bekämpa honom med samma vapen, ty i motsatt fall blir han alltid segervinnaren i diskussionen; men deraf följer dock alldeles icke att hans mening segrar vid voteringen. Hans sakkännedom i en mängd allmänna frågor är både stor och grundlig, och han inlåter sig aldrig i diskussion om andra frågor än som han fullständigt ötvertänkt och arbetat sig in uti. Både vid Upsala universitet och i presteståndet anses han mycket liberal, och har derföre i konsi storium vid valen till riksdagsman haft ifriga motståndare bland de konservativa. Men att i Upsala konsistorium och i presteståndet noteras för liberalism lärer på det hela taget icke betyda så särdeles mycket, och visst är att om professor Carlson vore representant t. ex. i borgarståndet, så skulle han der betraktas. om just icke för decideradt konservatit, så åtminstone såsom grå. Det vissa är att han med så stor finess modelerar sina liberala åsigter, att de utom presteståndet icke väcka någon uppmärksamhet. Obenägenheten mot bonom i presteståndet lärer betydligt ökats, sedan det blef bekant att han skall ingå i konseljen såsom eklesiastikminister. Men hvarföre denna obenägenhet? I den så mycket diskuterade medicinska frågan ställde han sig decideradt på den sidan, som ifrade emot Karolinska instituteta anspråk på likställighet med de medicinska fakulteterna, och i afseende på Upsala-universitetets flyttning till hufvudstaden var han lika decideradt mot ett sådant förslag. Han borde således både i Upsala och i presteståndet tagas till nåder. Men sannolikt ligger till hinders att hr Carlson, såsom eklesiastikminister, icke skall låta prelaverna imponera på sig, att han skall gå den väg som han för sig utstakat, och att han icke blir prelaturens målsman i konseljen. Huruvida det verkligen skall lyckas hr Carlson att genomföra grelve Hamiltons reformplaner och derutötver sjelf uppgöra och utföra sådana, äro spörjsmål som göras af ganska många men som jag icke hört någon bestämdt vilja med ja besvara. Det säkra är emellertid att hr Carlson icke framlägger några förhastade förslag, och att han såsom konungens rådgifvare i eklesiastikärender kommer att ställa sig grundlagen till noggran efterrättelse ).