de stela händerna, som voro sammanknänpta så konvulsiviskt. Kära Eleunor, hör hvad jag vill säga dig, mitt älskade barn. Du måste veta, du måste ha vetat linge sedan, mitt kära barn, att tunga sorger komma öfver 0ss alla förr eller senare. Det är något gemensamt för oss alla, och vi måste alla böja oss för den gudomliga handen, som bedröfvar oss. Om här icke funnes någon sorg här i verlden, så skulle vi fästa oss för mycket vid vår lycka; vi skulle frukta ålderns annalkande och de gra hären, och vi skulle darra vid tanken på döden. Om här icke funnes ett bättre och högre lif än detta, skulle sorgen och döden i sanning vara förfärliga. Du vet hur mycken smärta, som har fallit på min lott. Du har hört talas om de barn, som voro mig så kära, och som alla togos ifrån mig — ja, Nelly, de togos alla ifran mig. Om jag icke hade min käre brorson Richard, skulle jag vara alldeles cusam i verlden, en ensam öfvergifven qvinna med intet hopp på denna sidan grafven. Men när mina söner voro tagna fran mig, gaf Gud mig en annan son i honom. Tror du, Eleanor, att Gud nägonsin öfvergifver oss, ens da han pröfvar oss härdast? Jag hur lefvat länge, och jag siger dig att han gör det aldrig. Signoran väntade förgäfves på en förändring i den stela hallningen, det marmorlika ansigtet. hUIIcanor stirrade ännu törvirradt på den tomma väggen freamför sig. — Ni ha alla bedragit mig, upprepade hon, min far är död. Det tjente till ingenting att tala till henne; de ömmaste ord föreföllo heune som tomt och meningslöst prat