sålunda för första gången låtit formelt representera genom riksrådet. Men undersöker man, hvilka de sålunda utnämnda representanterna för den allmänna meningen, riksrådsmedlemmarne, äro, så kan frågan, om ryska folket skall vara hulpet dermed, lätt besvaras. Medlemmarne äro gamla stelbenta generaler, gunstlingar och högt uppsatta embetsmän, hvilka ej mera kunde sitta qvar vid sina hittillsvarande befattningar, men som man ej heller gerna kunde låta falla tillfölje af slägtskapsoch andra förhållanden ... och detta skall vara en represontantförsamling! För tillfället passar den in i det ryska systemet. Ä Emollertid tilltaga rustningarne i allt större skala, och man handlar som om de ryska finanserna stode i den herrligaste blomma. Bresl. Zeit. berättar derom: XÅyligen hafva på stränderna vid Sveaborg uppförts nya batterier på en sträcka af åtminstone 3 tyska mil. Derjemte hafva samtliga strandbatterier, hvilka under Krimkriget upprättades vid mynningarne till finska vikens bugter, blifvit reparerade och fullständigastgenom nya skansanläggningar. I trakten af Tavastehus, der storartade truppmanövrer börja i dessa dagar, uppföras batterier, hvilka äro afsedda för de svåraste kanoner. Äfven Österrike rustar. Ej allenast de permitterade ur galiziska regementena hafva inkallats, utan det är äfven redan beslutadt, att trenne armåkärer (90,000 man) skola uppställas i Galizien. Från Wien skrifves: Om vi en dag får höra, att samtidigt Galizien förklaras i belägringstillstånd, så låt ej vilseleda er deraf. Denna åtgärd är för Österrike blott en mask, för att på ett sätt som vägrar hvarje reklamation förbereda Österrikes eventuela militära demonstrationer mot Ryssland. En österrikisk tidning, som eger anseende, Neuesten Nachrichten uttalar sig på följande kraftiga sätt mot Ryssland: De historiska traditionerna och den derpå grundade inre solidariskheten mellan Österrikes och Rysslands intressen bestå nu icke mera. Furst Gortschakoff har sjelf tillintetgjort den under en följd af år genom att systematiskt korsa och undergräfva den Österrikiska politiken. Österrike känner numera icke någon solidariskt förbunden grannstat Ryssland, det känner vid sina gränser ännu blott en europeisk stormakt, med hvilken det har att kämpa öga för öga, man mot man, för befästande af sin territoriala och . politiska makt för bibehållandet af sitt värde och sitt anseende som ledande stormakt. I denna ställning kan och måste Österrike tänka på möjligheten, ja, på nödvändigheten af ett krig, och försäkringen, att det icke vill föra krig med någon mot någon, är antingen en tom fras eller förråder en stämning och en åsigt, bvars offentliga tillkännagifvande blott då skulle vara på sin plats och förlätlig, om vi i dag ännu stode vid början till den polska förvecklingen, men icke vid den faktiska skiljovägen mellan krig och fred. Låtom oås derföre öppet förklara: Vi vilja kriget och vi måste föra det, ifall Ryssland skulle fortfara, att vidare behandla oss från grannsämjans ståndpunkt, men endast vill erinra sig denna, då det gäller, att med blodig hand tillintetgöra fördragsenliga rättigheter och national frihet. Det är ett ovanligt språk detta, men också är förbittringen i Österrike allmän och hög mot Kyssland. Lord Russells uppträdande i engelska öfverhuset, då han kort före senaste notens afsändande till Ryssland bestämdt uttalade sig mot krigiska mått och steg, har som bekant mycket och med fog klandrats. Den ädle lorden har uppträdt och bestridt riktigheten af de slutledningar man gjort af nämnda tal. Russell säger sig ha talat för Polens oberoende och yttrat den förhoppning, att det en gång måtte komma i besittning af detta oberoende: Han sade: ÅIIvad jag yttrade mig emot, var, att oberoendet skulle upprättas af en främmande makt, vare sig nu genom Frankrike, England eller Österrike, och jag sade, att ett på detta sätt åstadkommet oberoende skall inverka störande på Europa. Vore Polen i stånd att sjelft tillkämpa sig sitt oberoende, skulle det stärka ordningens sak och staternas oberoende i Europa; men skulle främmande makter skapa ett oberoende Polen, hvilket ej kom till stånd genom sin egen kraft, skulle Polen, för att häfda sitt oberoende eller utvidga sitt område, vara utsatt för ihållande stridigheter med Ryssland, och skulle Frankrike och England oupphörligt uppmanas att understödja det konungarike, som de med konst skapat, skulle ett sådant vara en källa till oordning och ej till ordning. — Detta är Märthas bekymmer, och dock tar ju England ständigt parti för det genom franska vapen skapade Italien. För öfrigt kan Kussell vara lugn, ty, enligt pålitlig underrättelse, polackarne sjelfva begära ej någon väpnad intervention. De önska blott, att man tillåter dem förse sig med ammunition och vapen i utlandet, och ej mera lägger något hinder i vägen för frivilligas tillströmmande. En stor del af den engelska pressen med Times i spetsen, afråder regeringen från att gå hand i hand med Frankrike, hvilket de påstå hysa mot Englands intressen skadliga förstöringsplaner. Samma taktik följdes före Krimkriget; men Frankrike och England ingingo då öfverenskommelsb att ej föra eröfringskrig för sig sjelfva, och så blef alliansen befästad. De engelska tidningarne afse nm rm rm m— aAa mm m po m es mm mm Lr VA mA mmm Lo ER