Göteborg d. 25 Juli 1863. Slesvigska frågan. En för sina sannolika följder vigtig händelse har inträffat i Slesvig, genom hvilken danska regeringen, om hon verkligen vill komma ur det trassel hvari bon länge hållits, kan i hög mån klara sin ställning och äfven lyckas intöra befolkningen i ett med danska konungariket förenadt hertigdöme på en laglig utvecklingsväg till frihet och välgång. En kort rekapitulation at de inträdda förhållandena torde vara tillräcklig, för att gifva läsaren en klar blick öfver situationen och hvad denna innebär. Slesvigs befolkning representeras såsom bekant af tvenne olika församlingar: riksrådet, deri ett visst antal ledamöter från Slesvig sitta jemte representanter från sjelfva konungariket Danmark och från Holstein, således ett slags helstatsrepresentation; och ständerförsamlingen, i hvilken blott slesvigare deltaga och som sysselsätter sig med alla hertigdö mets särskilda trågor. I riksrådet har nu Holstein ej på länge varit representeradt, emedan dess representanter sjelfrädigt utträdt ur församlingen. Alven ett par at Slesvigs re presentanter ha ej infunnit sig, utan med förevänning af holsteinarnes frånvaro protesterat emot riksrådets kompetens. Detta handlingssätt har föranledts af den schleswigholsteinska partianda, som råder i vissa trakter af Slesvig och sträfvar af alla krafter att afslita hvarje band som kan närma Slesvig till Danmark och skilja det från Holstein. Den slesvigska ständerförsamlingen har länge utgjort en tummelplats för dessa schleswig-holsteinska partigängare, hvilka, på grund deraf att i Slesvig ännu består en gammal representationstörfattning som lägger hela vigten i de tyskt sinnade egendomsegarnes, presternas och vissa handtverkares händer, innehafva en afgjord majoritet och derföre, inbitna i sin föresats att resa alla möjliga hinder mot ett närmande mellan Slesvig och Danmark, genom att mot alla frisinnade förslag af regeringen sätta ett absolut veto, stängt hertigdömets utveckling och framåtskridande. En mängd otidsenliga lagar och förordningar ega derföre inom hertigdömet gällande kraft, ty de kunna ej borttagas utan ständerförsamlingens medgifvande och ett sådant höres ej al. Detta förhållande trycker på handel, näringar och yrken i allmänhet, samt har derföre alstrat ett missnöje, hvilket dock, besynnerligt nog, ej riktats mot den sannskyldige, ständerförsamlingen, utan i stället mot de danska