nat med utsökta ärtskidor; och vid en tredje blick — nej! varme Frithiof se ej dit! står, Gud tröste mig, midt i ansigtet på frun, och detta så tydligt som om jag ser det på ett table dhöte-bord, en jättekarott med friska smultron, på eftermiddagen komna från Uddevalla. Konversera nu den som kan; jag ger mig. Och detta var också i grefvens tid. Ty klockan är öfver tio, och nu styr segelmassan mot land. Men innan man hunnit dit, så — ratsch! stiger en raket upp från en at båtarne derute — signalen till ett helt fyrverkeri från den s. k. Qvarnholmen, med de präktigaste bollar och solar och andra herrligheter; effekten är förtrollande. Och detta hafva Marstrandslöjtnanterna gjort. Hell Er, Marstrandslöjtnanter! Och nu till slutet en stund inom samiljelifvets hägn. Man stiger in i ett litet. dock icke alltför litet rum, midt emellan salong och kabinett, med ljus och blommor på kaminen och ljus och blommor på det dukade bordet; fönstren stå öppna åt trädgården, allting är så friskt och doftande och inbjudande, ty hvad den snälla fruns ansigte lofvade, det håller hon redeligen och troget — och litet till. Och till sist återvänder man hem — d. v. s. man ämnar sig hem, men detta är mången gång lättare sagdt än gjordt. Det lider snart mot midnatt; och nu tycker man, skulle Marstrandslifvet ändtligen slumrat in. Men ett återstår ännu. Från kl. 11 svärma nemligen badgästernas domestiker, på sitt sätt efterapande herrskapernas aftonidyller — fast något mer ogeneradt naturfriskt. Kajen hvimlar ofta vid midnatt af folk lika starkt som någonsin vid middagen; båtarne — icke de allra finaste dock — göra ännu en trip ut på böljan blå; och innan man vet ordet af tonar det än en gång öfver vågen: det är t. ex. jungfru Lewenhaupt eller jungfru Sandelhjelm, som griper sitt smäktande auditorium rakt in i hjertroten med ett: 4I himmelen, i himmelen, i himlens trånga port Der får du en gång svara för det onda du har gjort etc. eller också uppstämmer en gentil förste konstapel, sekunderad af baron N. N:s icke mindre gentile betjent i djupa, men högst gentila guttural-ljud: Hvem hviskar i den stilla dalen, Hvem hviskar der! etc. och sen bär det af med fulla matkorgar till Backudden, eller något annat ställe i det gröna, hvarest de resp. innevånarne, der sådana finnas, alltjemt så göra den erfarenheten, att det glada sällskapet, efter väl utståndet stockstraff i himlens trånga port, taga sig före allting annat, än just det att hviskar i den stilla dalen. Och nu fatta vi ändtligen det fasta beslutet att gå hem och lägga oss. Men ännu är man icke säker om att lyckas, ty der borta vid hörnet i den tysta bakgatan klingar serenaden; och den sköna har, icke obekant med universitets-seder, redan tändt ljuset och lyssnar nu som bäst will: Kanske hon hör sången som vinden för etc. Men vi antaga detta tillsvidare som ett obestridligt faktum, för såvidt icke den sköna är rentaf stendöf; och så hamna vi slutligen der, dit vi så länge syftat, för att dromma — nej! för att sofva som en stock till följande dagens dolce far niente.