en materialistisk åsigt. IIuru denna vexelverkan kan ega rum, förmår naturvetenskapen ej förklara; men att den eger rum, är ett konstateradt faktum. Sedan prof. Key slutat sitt töredrag bestämdes, på förslag af ordt., att nästa möte skall hållas i Christiania år 1866. (Valen af ordf. och sekreterare är förut pr telegraf bekanta för våra läsare.) Efter valens förrättande förklarade ordf. det nionde Skandinaviska Naturforskaresällskapets möte asslutadt, hvarpå församlingen åtskiljdes klockan omkring 4 e. m. Efter mötets slut samlades ett antal af omkr. 380 medlemmar till gemensam middag i Berns lokal vid Berzelii park. Iedersplatsen vid bordet innehades af prins Oscar och bland gästerna sågs många damer, äfvensom stora läktaren var upptagen af åhörarinnor. Af de vid middagen utbragta skålar var den första af konserensrådet Forchhammer för konung Carl XV, och den andra at generaldir. Huss för konung Fredrik VIL Prosessor Chr. Boeck föreslog derefter en skål för prins Oscar, för hvilken prinsen tackade, i det han uttalade sig uttörligt och med den hjertligaste sympati om det närmande som skett och som fortgår mellan de nordiska folken samt mot det öfvervåld som törsökts mot det ena at dem från en orättfärdig och roflysten grannes sida. Major Ankjer föreslog en skål för Sveriges ständer, hvilka vetenskapen har att tacka för upplyst hägn och uttryckte den förhoppningen att Sverige som i så mycket går framåt, äfven snart måtte vinna den önskade förändringen i formen för sin representation; hvilken skål besvarades af landtmarskalken grefve Lagerbjelke med välönskningar för andens frihet, såsom ledande till upplysning och den rätta friheten. Prof. Broch proponerade en skål för naturvetenskaperna, och prof. Santesson vidrörde i ett längre tal den skandinaviska idns utveckling. Det var skalderna som hade födt den; promotionen i Lund 1829 var den skandinaviska idens immaculata conceptio; fröet hade tagit grodd i det första natursorskaremötet 1843; och nu hade man sett iden omfattas äfven at de praktiska affärsmännen vid det nationalekonomiska mötet. Framforande en önskan om bättre litterära kommunikationer, föreslog talaren en skål för brödraskapet mellan de nordiska tolken. Prof. Zoven föreslog i vältaliga ord en skål för det gamla systerlandet Finland, hvilken besvarades af mag. Chydenius med värma och rörelse. Varen sorvissade, sa: de han, att Finland kan aldrig gå emot Sverige. Det vill, om än sjelsständigt, gå med Sverige till samma mål, hvartill Sverige strätvar, nemligen frihet och civilisation. Stormande bifall.) Etter hans tal uppspelades värt landr, hvari allas röster med entusiasm förenade sig. Prof. Worsaae från Köpenhamn tackade å egna och alla landsmäns vägnar för all den vänskap och gästfrihet som blitvit dem visad här, och föreslog med anledning dera en skål för Stockholm och för dess representant, öfverståvbållaren Bildt. Denne besvarade skålen med ett tack och välkommen åter! Professor Broch beträdde derefter ånyo tribunen och föreslog med kratt och innerlighet en skål för Sverige, för de stora konungarnes, tör Gustaf II Adolfs och Carl XI:s land: för de store vetenskapsmännens, Linnes, Polhems, Berzelii land; för tänkarnes och skaldernas, Geijers och Tegners land; för skönhetens, vänskapens, trofasthetens och gästirihetens land; för Sverige, vårt broderland! Prot. hallin framförde slutligen ett tack för vänskap, ett let väl! och ett välkommen till Köpenhamn, hvarefter pros. Malmsten söreslog en skål för qvinnan, beledsagande densamma med uppläsandet at verser, författade af Johan Jolin. — Nästan till samtliga skålarne voro verser förtattade och hade härtill utom Jolin bidragit Herm. Sätherberg, Fred. Sander, A. G. Virgin, C. 6. Strandberg och Herman Bjursten samt dansken Fr. Hammerich (till den ofvannämnda skålen af prof. Hallin.) Statsrådet Malmsten föreslog härefter en skål för vetenskapsmännen, för hvilken etatsrådet Forchhammer tackade. Sedan derefter professor Worsaae framfört de främmande deltagarnes tacksägelse till natursorskarmötets komite, tackade statsrådet Malmsten för skålen och knöt härtill i ett qvickt och otta af bifall afbrutet tal, en skål för teorien och praktiken. Det har varit en sed att förakta prosan, men man borde dock ihågkomma att det är denna prosa vi hafva att tacka för att vi kunna lefva. Poesien och prosan ha lefvat som hund och katt; det är naturvetenskaperna man har att tacka för det nu rådande goda förståndet dem emellan. Teori och praktik komma allt bättre öfverens sedan den senare fiyttat upp ur sin jordvåning och den förra öivergifvit sina luftslott. Talaren kunde således nu med glädje tömma skälen för vetenskapen och för det praktiska lifvet ur samma glas. Sinnesstämningen, som blifvit mer och mer lifvad, urladdade sig nu genom att hissa statsrådet Malmsten och professor ForchhamAr ah