Framför oss ligga nu Englands och OÖsterrikes noter till Ryssland, hvilka vi såsom högst vigtiga aktstycken anse oss böra i deras helhet meddela. 1. Orefre Russell till Lord Napier. Utrikesministeriet, d. 17 Juni 1863. Mylord! Hennes majestäts regering har med den största uppmärksamhet tagit i öfvervägande furst Gortschakoffs depesch af d. 26 april, hvilken d. 2 maj till mig öfverlemnades af baron Brunnow. II. M:ts regering önskar icke, lika litet som furst Gortschakoff, fortsätta en onödig diskussion. Jug skall derföre förbiga hvarje meningsolikhet i afseende på min första depesch. Jag skall i detta meddelande icke söka bestämma den noggranna betydelsen af den del af wienerfördraget, som alser Polen, och jag skall lika litet, såsom furst Gortschakoff tyckes antaga, att jag skulle göra, påstå, att det blott finnes en enda form, under hvilken en god regering kan upprättas. Annu mindre skall jag atillata mig betvifla de välvilliga afsigterna hos en upplyst kejsare, som under kort tid åstadkommit så stora förändringar i sina ryska underzäters lagliga förhållanden. II. M:ts regering tänker liksom kejsaren af Ryssland söka en praktisk losning af en svår och högst betydelsefull uppgift. Baron Brunnov sade till mig, då han öfverlemnade mig furst Gortschakoffs depesch: Det kejserliga kabinettet är reo att ingå på ett utbyte af ideer, baserade på och begränsade genom 1815 års fördrag. II. M:ts regering är saledes af ryska regeringen uppmanad till ett utbyte af ideer på basis af 1815 ärs fördrag med Polens fredsställande och varaktiga lugn till mål. Innan jag gör bestämda förslag, är det nödigt påpeka, att dt förekommer H. M:ts regering som om det finnes tvenne ledande principer, på hvilka hvarje framtida regering i Polen bör grunda sig. Den första af dessa är åstadkommandet af för regeringen från den regerades sida. Kejsar Alexander I:s ursprungliga åsigter meddelas af lord Castlereagh, som i ett långt samtal från kejsarens egna läppar hört den plan, han påtänkte. Kejsarens plan beskrifves af lord Castlereagh på följande sätt: ÅAtt behålla hela hertigdömet Warschau med undantag af den ringa del vester om Kalisch, som han tänkta öfverlemna åt Preussen, och af återstoden, i förening med de forna frånskiljda polska provinserna, upprätta ett konungarike under Rysslands herravälde med en national administration, öfverensstämmande med folkets känslor?. Hela styrkan uti denna plan ligger i de sista orden. Antingen makten fasthalles i en individs hand, såsom i den gamla franska monarkien — eller är delad mellan utvalda af aristokratien, såsom i republiken Venedig — eller är fördelad mellan en suverän, ett Ölverhus och en representativ församling, säsom i England — måste dess betydelse och styrka dock bestå deri, att det finnes -en national förvaltning öfverensstämmande med folkets mening. KejsaAlexander II säger, i det han talar om de af honom beviljade institutioner. Hvad framtiden angår, beror den ovilkorl gen af det förtroende, hvarmed dessa institutioner skola bli emottagna af konungariket. En sådan förvaltning, som den kejsar Alexander I afsåg, ett sådant förtroende, som Alexander II sökt, existera tyvärr icke i Polen. Den andra principen för ordning och stadga måste bestå i lagens välde öfver godtyckligheten. Der ett sådant välde existerar, kan undersåten eller borgaren i fred njuta af sin egendom och utöfva sin industriela verksamhet, och den säkerhet, han känner som individ, skall äfven kännas af den regering, under hvilken han lefver. Partiella tumulter, hemliga sammansvärjningar och kosmopolitiska utländningars inblandning skola ej kunna rubba en sådan regerings fasta grundval. Detta stabilitetenelement saknas ålvenledes i Polen. Den genom kejsarinnan Catharinas högtidliga förklaringar garanterade religiösa friheten, den genom kejsar Alexander 1:stes väl öfvervägda charta skänkta politiska friheten hafva i lika mått upphäfts af de derpå följande regeringarne och hafva endast delvis återinförts af den nuvarande kejsaren. Det är ej någon lätt uppgift, att återvinna det förtroende man förlorat och återupprätta den fred, som nu är bruten öfverallt. H. M:ts regering skulle anse sig skyldig till en hög grad af djerfhet, om den skulle uttala öfvertygelsen, att obestämda förklaringar om goda afsigter eller tillochmed införandet af vissa förnuftiga lagar skulle göra ett sådant intryck på det polska folket, att återupprättande af fred och lydnad dera! skulle bli följden. Under närvarande omständigheter synes det H. Mt:s regering, som att ingenting mindre än följande förslag till åtgärder böra antagas som basis för pacifikationen: 1) Fullständig och allmän amnesti. 2) Nationalrepresentation med en myndighet lik den, som bestämts genom grundlagen af d. 15 nov. 1815. 3) Polackar skola utnämnas till de offentliga embetena på så sätt, att en bestämd national förvaltning bildas, som eger landets förtroende. 4) Fullständig religionsfrihet, upphäfvande af de inskränkningar, som pålagts den katolska gudstjensten. 5) Det polska språket erkännes i konungariket såsom det officiela språket och begagnas som sådant i lagskipningen och undervisningen. 6) Införandet af ett regelbundet och legalt rekryteringssystem. Dessa sex punkter kunna anses beteckna de åtgärder, som efter fullständigt och lugnt öfvervägande böra införas. Men det är svårt, ja, nästan omöjligt, att framkalla det nödiga förtroendet och lugnet, under det de menskliga lidelserna dagligen alltmera upphetsas, deras strider bli alltmera mördande och deras beslut att antingen segra eller gå under mera bestämdt och oryggligt. Eders herrlighet har sändt mig ett utdrag af Gazette de S:t Petersbourg af d. 7:de (19:de) maj. Jag kunde till gengäld skicka ers herrlighet utdrag af londonertidningarne, hvari meddelas berättelser om grymheter af lika afskyvärd natur, hvilka begåtts af folk, som uppträda å den ryska myndighetens vägnar. Det tillkommer ej H. M:ts regering, att skilja mellan verkliga fakta och de fientliga parternas öfverdrifter. Många af påståendena å båda sidor äro sannolikt ogrundade, men några måste enligt all sannolikhet vara sanna. Huru kunna vi då hoppas leda en underhandling, som föres mellan tvenne till den grad upphetsade parter, till ett lyckligt resultat? I ett allmänt krig kunna segrar, som vinnas af flottor och armåer, hvilka kämpa med mod, men utan hat, motvägas i underhandlingar, hvilka föras midtunder fientligheterna. En ö mer eller mindre att öfverlåta, en gräns mer eller mindre att utvidga kunna beteckna värdet af den sista segren eller eröfringen. Men der målet är, att upprätta den borgerliga freden och förmå befolkningar till att lefva under dem, emot hvilka de nyss kämpat med hat och förtviflan, der ställer saken sig annorlunda. Det första, som derföre bör göras enligt H. M:ts regerings åsigt, ir att åvägabringa ett inställande af fientligheterna. Detta kunde ske i mensklighetens namn genom en proklamation från kejsarens af Ryssland sida utan