grymheter förblekna inför fasorna af Alexander II:s regering. Forbittrad öfver det moraliska understöd, som den civiliserade verldens sympatier gifva åt polska i upproret, har Ryssland öfversvämmat Polen med sina vildaste horder, och sjelfherrskaren har öfverlemnat det som god pris åt sina vildaste prokonsuler. Kriget är ej mera krig! det är ett förfärande blodbad, sC deri soldaten lik vilddjuret söndersliter tillochmed lik. F Plundring och mordbrand höra till ordningen för dat gen, stupstockarne arbeta ständigt, fysiljeringar låta ( blod flyta i strömmar; hvarken gubbar eller qvinnor ; f 2 skonas, och prester, ännu bärande sin heliga drägt, öfverlemnas utan dom och ransakning åt bödeln. För att nära branden och kröna förstörelseverket, vädjar den moskovitiska regeringen, i strid mot all folkrätt, till de förhatligaste passioner; hon sätter facklan och bilan i böndernas händer och uppeggar dem att kasta sig öfver fosterlandsvännerna, hvilka hon tillåter dem utplundra! FE Europa suckar vid berättelserna om dessa fasor, som kristenheten ej mera kände till, och det allmänna samvetet uppröres obemängdt af hvarje politiskt intresse, inför denna kränkning af alla mensklighetens principer. Men Polen behöfver mera än tomma önskningar! Polen försvarar sin religiösa tro och hemmets H härd, det återfordrar sin frihot och sitt oberoende, l: och det skall ej upphöra att strida, förrän det äter-! eröfrat af förtryckaren sina gränser från 1772. Na-JI tionalregeringen har förklarat, att Polen tillbakavisar hvarje transaktion som ett sjelfmord, som ett förräde-J! ri, och hela nationen har, från W cichseln till Dnie-! pern. svurit att förr omkomma, än ingå paktum med det främmande väldet. os Emellan Polen och den moskovitiska despotismen eger derföre en dödlig tvekamp rum; emellan det kristna folk, som anslutit sig till alla den moderna civilisationens framsteg och återfordrar sina dyrbaraste och heligaste rättigheter, och det mongoliska barbari som representerar den brutala styrkan och trampar de gudomliga och menskliga lagarne under fötterna, ligger en afgrund af blod. Skall Europa fördraga, att menskligheten ostraffadt kränkes? skall det tillåta, att detta utödningskrig förlänges till evig nesa för det nittonde seklet? Vesterns folk, hören det skri, som martyrfolket utstöter! Det är öfver dess lik, despotismen vill bryta sig en väg till civilisationens hjerta. Men Gud är med oss, och hans rättvisa skall gifva oss segern! Den halfofficiela parisertidningen Constitutionnel innehåller för d. 30 juni en ledande artikel, hvari säges, att man kan hoppas, det diplomatiens arbete i den polska frågan lyckas; men man beröfvar detsamma bästa utsigten till framgång, då man påstår, att endast en diplomatisk intervention i frågan är möjlig. Bakom diplomatien står genom en säker öfverenskommelse makternas oryggliga vilja. Kriget är derföre osannolikt, och krigsfara förefinnes blott, om en makt vill på ett oklokt sätt ensamt kämpa mot alla. Frankrike hyser inga baktankar, det vill återgifva Polen åt sig sjelf och göra slut på förhållanden, hvilka äro odrägliga för alla makter. En cirkulärnote från lord Russell i England till skyddsmakterna af d. 10 d:s förklarar, att om de joniska öarne önska införlifvas med Grekland, skall England derom väcka förslag på en konferens af skyddsmakterna. Införlifningsfrågan skall så snart som möjligt framläggas för det joniska parlamentet. Det säges, att Persigny skall erhålla gesandtplatsen i Petersburg och Walewski den i London. Spiksmederna i North Worcestershire-distriktet hafva till ett antal at 10 å 12,000 gjort ,strike, så att omkring 400 verkstäder i nämnde distrikt blifvit stängda. Det märkliga bref, Frankrikes kejsare tillställt ministerpresidenten Rouher, lyder i sin helhet sålunda : Fontainebleau d. 24 juni 1863. Herr statsrådspresident! Vårt centralisationssystem har oaktadt sina fördelar, haft den allvarsamma olämpligheten att föranleda till en öfverdrifven reglementering. Vi hafva redan sökt, såsom ni vet, att afhjelpa det; icke desto mindre återstår ännu mycket att göra. Förr hade förvaltningens ständiga kontroll öfver en mängd saker kanske skäl för sig, men nu är den endast ett hinder. Huru skall man i sjelfva verket förstå, att t. ex. en kommunalangelägenhet af underordnad vigt, och hvilken ej ger anledning till någon motstridighet, fordrar två års tid, för att kunna afgöras, på grund deraf att elfva olika auktoriteter skola behandla den? I vissa fall lida de industriela företagen af samma dröjsmål. Ju mera jag tänker på detta förhållande, desto mera öfvertygas jag om nödvändigheten af en reform. Men i dessa frågor, der det allmänna bästa och det enskilda intresset beröra hvarandra i så många punkter, är det svårt att gifva hvar och en sin part, i det man medgifver det förra allt skydd, det senare all önsklig frihet. Detta nödvändiggör revisionen af en stor mängd lagar, dekreter, kungörelser, ministeriela skrifvelser, och man kan endast förbereda elementerna dertill, genom att uppmärksamt granska hvarje detalj i vårt förvaltningssystem, för att borttaga derifrån dem, som visa sig öfverflödiga. De olika statsrådssektionerna hafva synts mig lämpligast för denna granskning, ty om de än icke förvalta, se de dock förvaltningen handla. De äro de bästa vittnen man kan rådfråga. Jag ber er derlöre ålägga dem detta arbete, och se här, huru jag tänker mig utförandet deraf. Inom hvarje sektion uppsätter föredraganden en tablå öfver de formaliteter, dröjsmål, olika myndigheter och reglementariska anordningar, hvilka hvarje ärende är underkastadt. Ett visst antal särskilda tablåer skulle sätta i stånd, att för hvarje kategori göra en resume af formen och medel-tiden för hvarje ärendes behandling, i det man borttager de exceptionela fallen. Sektionen skulle på grund deraf uttala sin äsigt om de förändringar eller borttaganden som ansetts nödiga. Hvad angår de ärenden, som ej äro underställda statsrådet, skulle expeditionscheferna lemna handlingar och analoga berättelser, hvilka skulle tjena såsom basis för ett för hvarje departement allmänt arbete. Eftersom jag fäster stor vigt vid denna reform, räknar jag på statsrådets upplysta ifver, för att snart komma till en tillfredsställande lösning.