TLIHCILICTf I tyckes man i Frankrike med någon misstro bevaka England, såframt man får döma etter regeringstidningarno, at hvilka Constitutionel för d. 22 innehåller en artikel, hvari det heter: Det säges, att hngland icke vågar gå längre än till ett diplomatiskt inskridande, och att det, om de trenne stormakternas hittills tagna steg olyckligtvis skulle bli utan resultat, skall vägra att gå längre, äfven om två eller tre makter skulle vara hugade ut skrida till mera energiska åtgärder i förening med England. I så tall skulle obestridligon det moraliska understöd, som hittilis gifvits polackarne, ha varit alldeles falskt, och deras entusiasm skulle endast uppeldats, tör att drifva de olyckliga emot en säker död. Vi äro emellertid öfvertygade om, att England icke skall iakttaga en så tvetydig politik; dess ära, dess egna och Europas intressen samt menskligheten tordra, att det icke viker in på en sådan väg.Å en annan sida gifver en österrikisk tidning Presser, som har aktningsvärda källor, vissa antydningar om den ständpunkt, som petersburgerkabinettet nu tänker intaga gentemot de trenne stormakterna. Enligt den, skall furst Gortschakoff törst besvara de trenne makternas noter dermed, att han förklarar kejsar Alexander hugad, att underhandla på grundvalen af de i Petersburg redan för länge sedan bekanta österrikiska förslagen. Men, säger bladet, edenna Rysslands medgifvenhet innebär, etter hvad man försäkrar oss, ännu ingalunda Rysslands bifall till den töreslagna och mycket omordadn konferensen. Furst Gortschakoff skall tvärtom ännu för några dagar sedan i ett förtroligt samtal med en gesandt ha yttrat, att han beslutat afstyra formen at en egentlig konferens och i stället föreslå enskilda diplomatiska förhandlingar mellan representanterna för de trenne stormakterna i Petersburg och hans kabinett. Att i den sväfvande srägan antaga en konfserens, skall furst Gortschakoff hafva sagt, som skulle nedsätta sig i Wien, Paris eller London, skulle vara detsamma som att för en inre angelägenhet erkänna en främmande form. Det polska upproret är en inre angelägenhet, som bör ordnas mellan Ryssland och dess polska undersåter, hvarföre Ryssland som en sjeltständig makt ej kan erkänna någon främmande inblandning, om det icke vill sjelft prisgifva sin suveränitet. — Denna uppfattning är, enligt all uttänkbar sannolikhet, den som llgger verkliga förhållandet närmast; Times påpekar ätven detta, hvarföre allt tyckes luta till en krigisk utgång af förvecklingen. Afvenledes första kammaren i österrikiska riksrådet skall i sin adress till kejsaren beröra den polska frågan och uttala den förhoppning, att regeringen må genom ett vidare fortgående på den hittills följda vägen lyckas förskaffa erkännande åt polackarnes fordringar med hänsyn till deras nationala och kyrkliga intressen, men ätven upprätthålla freden och värna rikets integritet. in tysk tidning meddelar den märkliga, men bekräftelse väl behöfvande notisen, att Langiewicz lyckats flykta undan ur den österrikiska fångenskapen. Från sjelfva Polen förljudes fortfarande om sammandragning af nya starka insurgentkärer, liksom äfven om en serie af nya, omvexlande fäktningar. I Lithauen och Polen arbeta alltjemt galgar, stupstockar, trupper, eld och svärd; Muraview skjuter och hänger prester, beväpnar sekterister och bönder mot de polska godsegarne, låter kasta alla adelsmarskalkar i fängelse, derföre att ingen tillgifvenhetsadress från vestra provinserna ännu ingått till Petersburg, låter piska qvinnor, hvilka såsom mödrar, älskarinnor och systrar sörja de skjutna och hängda. De, som resa trån Polens ena ända öfver Wilna till Petersburg, erinras ofta om orden: Der stötte jag på förbrända ben. Det är förfärligt, att tänka sig denna vilda framsart. Ryska kabinettet dementerar Muraview, men ändock är han qvar som guvernör i Lithauen och fortfar med sina väldsgerningar — hvad göres mera behot af bevis för Rysslands verkliga ställning? Polska nationalregeringen i Warschau har utfärdat följande tillkännagifvande: Nationalregeringens uppgift är ej blott, att utveckla alla de medel, som kunna stärka upproret, utan äfven med samma försvaga fienden, i det hon beröfvar bonom medlen att föra kriget. Landets fonder få blott tjena landet och dess befrielse. Af dessa skäl hafva finanskommissionens embetsmän, Stanislaus Janowski och Stanislaus Hebda, på nationalregeringens befallning aflemnat en summa af 24,012,992 gulden polskt mynt från hufvudkassan till nationalregeringens kassa. I det nationalregeringen bringar detta till allmänhetens kännedom, förklarar hon, att embetsmännen Janowski och Hebda gjort sig väl förtjenta om landet och på nationalregeringens befallning anförtrotts ett särskildt uppdrag till utlandet. Från Krakau skrifves: Af sorg öfver fäderneslandet kläda alla polska fruar och flickor sig i svart. Der många menniskor äro tillsammans, på promenaden, i kyrkorna, är anblicken egen. Den dystra monotonien i denna färgfientliga drägt har äfven en annan fördel: krakaudamerna se alla distinguerade ut. De svarta sidenklädningarne med eller — AA AP Lr.;DhbDb