En fluga! Det var också något att göra väsen för, sade hon och lemnade rummet. Fadren smålog tyst, nickade åt sin lilla älskling och smög sig bort på täspetsarne för att icke skrämma flugan genom något buller. Nu hade en ny glädje upprunnit för Ulrika. Hon lefde endast och allenast för sin fluga. Om natten drömde hon om den, om dagen uppvärmde hon den med sin andedrägt, när den satt i fönstret med hoptryckta vingar. Då utvecklade de sig åter; de fingo ny elasticitet och flugan flög surrande omkring sin lilla vän. Ack, huru roligt det var! Hon glömde sina dockor, tillochmed den som kunde skrika; men flugan — det var ju också något verkligt, något lefvande; den var icke eftergjord. På detta sätt gingo dagar och veckor. Barnets kärlek till den tilltog med tiden. Men en afton, som hon var ensam i rummet och satt tyst vid bordet, hörde hon med ens: surr! surr I Hela det lilla ansigtet klarnade; sömnen flög bort från de allaredan halfslutna ögonen. Hon spärrade dem upp och såg efter ljudet; det kom från lampan, som stod och brändo på bordet. Surr! surr! Och ändå kunde hon icke se flugan. Lampan var icke stor och präktig; men den hade dock en vacker, hvit kupa; på den stirrade