på fönsterkarmen och gladde sig rätt barnsligt, då en och annan surrade fram och spisade. Så kom vintern och de allrasista försvunno. Snön lade sig i trädgården. Dörrarne måste hål las stängda. Ulrika fick au lof att hålla sig inne och nöja sig med att betrakta de hvirslande snöflockarne genom fönsterrutorna. Ofta tankte hon på sina slugor och önskade att det vore sommar; då skulle hon icke döda dem — de skulle ha rätt att lefva allesammans; ty då blefve de: nog qvar hos henne öfver vintern. Så satt hon vid fönstret och tänkte; då hördes helt plötsligt: surr! surr! — Det var en liten fluga, en enda, som vintern icke hade besegrat. Matt var den och kunde icke flyga; vingarne sågo slappa och eländiga ut; men surra kunde den och Ulrika utstötte ett glädjerop som inkallade fadren, hvilken just nyss hade kommit hem. Också modren skyndade sig dit. Hvad är det? frågade begge ängsligt; de visste ej, om det var af glädje eller förskräckelse, som barnet skrek. Tyst pekade den lilla flickan på flugan. Hon tordes icke tala, icke röra sig; ty den hade flugit bort af rädsla, då hon skrek, men kom dock straxt igen. Begge föräldrarne närmade sig och stirrade på den. Modren vände sig genast om.