ska politik mot Ratazzis anfall (se gårdagsbladet). Han rekapitulerade den romerska frågans historia, och sade till slut, att efter den förändring i franska ministeren, som inträffat genom Thouvenels utträde, tillfället ej mera vore lägligt, att taga initiativet i nya underhandlingar Den italienska regeringen vore dock ännu beredd att handla (bifall). Han trodde vidare, att den militära konventionen mellan Frankrike och Italien skulle vara gagnelig för rötveriets undertryckande. Han medgaf, att Frankrike gjort alla möjliga försök, att hindra denna orsak till oro. Regeringen hade gjort allt, hvad i dess makt stod i afseende på Italien, för att skydda de nationala rättigheterna; i hänsyn till Rom, för att erbjuda garantier för andligt oberoende; och hade, i afseende på Frankrike visat sin beredvillighet att inlåta sig på underhandlingar på non-interventionens grundval. Frankrike befann sig i Rom i trots af sig sjelf, med trenne allvarsamma motsägelser, neml. emot 1789 års principer, non-interventionsprincipen och utförandet at denna Italiens enhet, som det medverkat att skapa. Ilan uttalade sitt förtroende till kejsaren, som visste att uppskatta tidsanden. I afseende på ministerens utländska politik i allmänhet, visade Minghetti, huru Italien, under den europeiska politikens förvecklingar. kunde bringa på tapeten frågornas lösning. I asseende på halföspolitiken vore kyrkostatens förhållande till Italien oförenligt med andan af frihet och rättvisa. Italien skulle alltid iakttaga moderation emot Roms anfall. Minghetti slutade: Jag livar på ert förtroende, för att regeringens förra majoritet må återställas (bifall). Parisertidningen Patrie för den 18 d:s innehåller en artikel, hvari en återblick kastas på de grymheter, som af ryssarne begåtts i Polen, och förklaras, att man ej kan ega hopp om något godt resultat af diplomatiens steg. Artikelförf. uppmanar Frankrike, att, i förening med andra vänskapligt sinnade nationer, aktivt intervenera för återupprättandet af ett oberoende Polen. La France säger, att presidenten Juarez, vid underrättelsen om Pueblas fall, befallte, det regeringens säte skulle flyttas från hufvudstaden Mexico till San Luiz Patosi. Detta beslut antages bebåda afsigten att icke försvara hutvudstaden. I Times läses: Pueblas fall är Mexicos fall. Franske kejsaren har således full trihet att ingå fred på vilkor, som äro hedrande för hans vapen och tilltredsställa hans undersäters militära ärelystnad. Det är ej Rågon hemlighet, att franska regeringen otåligt upptagit den skada, franska handeln lidit genom amerikanska kriget och att den ifrat etter att få verksamt ingripa i den amerikanska tvisten. Kejsaren tyckes förnämligast endast hafva hållits tillbaka af tvenne omständigheter: Englands olust att förena sig med honom och hans militära krafters användning uti det förödande kriget i Mexico. Det finnes ingen utsigt till, att det förra af dessa hinder skall undanrödjas; det senare tyckes snart skola alldeles försvinna. Väl befriad från den mexicanska förvecklingen, betvifla vi icke, att franske kejsaren skall i Amerika låta höra sin mäktiga stämma ien tonart, mycket olika med den som hittills begagnats. Vi betvifla icke att hans röst skall bli åtlydd.