färd hade ännu icke ätskilliga farliga platser blifvit betäckta med tillräckligt tjock is, och det var mycket troligt att åtskilliga timmar skulle förslyta innan flenden började ett tåg, hvilket de med fullkomlig visshet räknade på skulla taga oss alldeles oförberedda. — Nåväl, låt dem komma, yttrade jag glädtigt och undrande öfver Haworths allvarsamma min; vi ha våra befästningar i ordning, en stark palissad och bastioner som skulle göra heder åt sjelfva Quebec. Vi skall slå dem tillbaka och detta skall för oss båda två vara detsamma som ett steg framåt i armeens rulla. Haworth skakade på hufvudet. — De skola ej komma hit, sade han. Litet som vårt fäste är, veta de dock, att det är väl beväpnadt och repareradt. Det skulle således bli en alltför hård nöt att knäcka. Jag glömde säga er, att invasionstrupperna ej skola bestå af amerikanska soldater, utan af tolf eller femton hundra af New-Yorkmilisen, under befäl af en beryktad partigängare, öfverste Carter. — Carter? Ni menar väl ej Jeremy Carter, den plundrande skurk som nära nog blifvit straffad för sin grymhet vid Senetchwan nära Sandwich, der han brände byn. — Jo jag menar just honom. Han är den mest samvetslösa röfvare på hela gränsen. Men det är en djerf lymmel och han saknar ej popu