— — hvarom han långtifrån är ensam, skall vinna gehör. Oaktadt alla deltagarne i allmänna läraremötet voro inqvarterade hos enskilda vär dar, hafva dock de allmänna hotellerna under veckan varit så öfverfyllda af resande, att sådana, hvilka natten till i thorsdags hitkommo med ångfartyg, omöjligt kuude bekomma något rum, utan måste tillbringa tiden till bantågets asgång med promenad kring sta dens gator. Också har med den tilltagande värmen antalet af resande till badorterna och utlandet ökats ännu ansenligare än förut. Krönikeskrifvaren trodde — och det gjorde väl allmänheten äfven — att historien om postforslingssättet till och från de ångbåtar, hvilka under natten lägga till härstädes, skulle vara slut sedan vederbörandes omtanka att anskasla låst postkärra blifvit behörigen omnämnd af krönikeskrifvaren. Under sådana förhållanden blef man litet förvånad öfver hr postdirektören Ameens uppträdande i saken. Det mest förvånande var visserligen ej att detta uppträdande skedde så sent, utan just sjelfva inblandningen i en sak, hvilken ej rörde hans postafdelning, och detta sedan den postdirektör, som hade med saken att skaffa, redan vidtagit åtgärd för postens bättre bevarande. Hade krönikeskrifvarens anmärkning varit obefogad, så kan man med säkerhet våga påstå, att från vederbörandes sida ingen åtgärd vidtagits för att afhjelpa det öfverklagade. Det faktum, att kärran anskaffats, borde väl vara bästa beviset på att en brist behöfde afhjelpas. Krönikeskrifvaren skulle derföre icke ånyo tagit till ordef, om han ej ansåge sig skyldig i det yttersta försvara sanningen. Hvad han i tre personers närvaro sjelf sett och samstämmande fått bekräftadt af de öfriga, måste vara ett faktum; och krönikeskrifvaren kan derföre af sin första anmärkning ej återtaga något i sak. Möjligt är att ej alla collies, hvilka lågo på den famösa kärran, voro postpåsar, men detta inverkar ej på hufvudsaken, som var att posten kastas på en öppen kärra och ställes utan tillsyn på en brygga: Det kunde måhändå hafva varit en tillfällighet, avt postkärran denna gång lemnades utan tillsyn, föranledd t. ex. deraf att nyfikenheten fick större makt än pligten öfver dess bevakare. Angfartyget Kronprindsessc Louise råkade nemligen då hon skulle lägga till bryggan att krossa en lyktpåle med ett brak, som lät en befara att en del af träbron äfven skulle krossas. Men sådana tillfälligheter få ej inträffa, och det första en sådan inträffar, är anmärkningen på sin plats. Hade någon vaktare funnits vid postkärran, hade ej, såsom då skedde, den ene af tvenne bärare behöft, för att komma fram med deras bår, taga kärran i skalmarne och flytta henne undan. Mycket vore visserligen i denna sak att tillägga, och framför allt borde påpekas, att postverket afsagt sig ansvaret för posten så snart den blifvit öfverlemnad till kommissionären, hvarefter dennes garantividtager (ej ens jeravägsposten behandlas så styfmoderligt) — men ämnet börjar blifva litet tråkigt, ty det är icke roligt att polemisera med någon om hvad man sett, men den andre ej sett. — EEE