Veckokrönika. UHvilka herrliga dagar hafva vi ej haft! Sommaren har ändtligen med gudaglans gjort sitt inträde hos oss: naturen står i sin yppersta fägring och värman baddar oss på det angenämaste, uppmanande till ett svalkande bad, till hvila under trädens skugga och njutande af någon med is bemängd sommardryck. Hvilka herrliga mornar hafva ej de senaste varit! Dagen förgäter att lemna oss och natten glömmer att besöka oss: afton och morgon räcka hvarandra handen, och knappt har solen sjunkit ned bland vesterns molnbäddar, förrän Aurora med sina rosenfingrar öppnar österns gyllene portar för dagens drott. Då märkes ingen hetta, allt är friskhet; daggen hvilar svalkande öfver växter och träd, brytande solens första strålar i skiftande färger och försvinnande för dess kyssar, rent och uppoffrande som den eviga kärleken. Småningom rullar solens vagn högre upp på firmamentet: det bör jar blifva varmt, hettan ökas, den blir slutliger tryckande. Då stiga mot middagstiden från öster några små moln fram på östra horisonten; de förtäta sig alltmer och mer, slutligen se de ut som det dystra, på långt håll vinkande, hemlighetsfulla ödet, som man ej kan undvika. De närma sig tysta och mörka som ett pansarbatteri, och i ett nu ger hela bredsidan ett glatt Jag: molnen klyfvas, blixtar framspringa åt alla håll och dånet far, af ekot tusendubbladt, genom de tunga molnen. Så öppnas himlens fönster, och de tunga vattendropparne söka sig genaste vägen till den törstande jorden, som svalkas och njuter, frisk, skön och glad som en lycklig brud. — Sådan har väderleken varit under de trenne senaste