bättre hälft, tog en verksam del i rädslaget, yrkande på ett uppehåll å ön, alldenstund det i hela veckor ej varit annat än spring fram och tillbaka och hennes döttrar blefvo alldeles uttröttade och utslitna deraf. Det var eget att anmärka, men det såg ut som skulle denna märkvärdiga qvinnas karakter blott litet eller intet ha blifvit förändrad af hennes laglösa sällskap och lif. Midt bland röfvarne var hon ännu den trätgiriga, arhetssamma husmodren, och man kunde ej se någon ånger skrifven på hennes pergamentskinder. Med hennes döttrar var deremot förhållandet olika. Den äldre var synbarligen melankoliskt och illa till wods. Hon att litet åt sidan, svarade aldrig annat än enstafvigt på hvarje anmärkning eller kompliment som riktades till henne, och hennes sänkta ögonlock samt färglösa ansigte förtäljde om sorg och betänkligheter, hvilka modren icke tycktes dela. Den yngre flickan visade samma sinnestillstånd ehuru i en mindre grad. Hennes svar voro korta men lifliga, och då och då lät hon höra ett litet skratt vid något skämtsamt uttryck af en karl från Massachusetts eller tysken, hvilka voro sällskapets qvickhufvuden. Men en blick från systerns mörka aga hämmade hennes stigande goda lynne, och hon försjönk åter i dysterhet. Vi lyssnade med stort intresse till en diskussion, som så nära rörde vår egen säkerhet, men på