motståndare måste jag desto hellre antaga. som hr Åkerman i sin reservation alldeles på samma sätt betraktat ämnet. Ilan uppställer nemligen frågan ganska riktigt då ban (på 80) säger: Vid tillämpningen häraf på var tullagstiftning måste man alltså fråga sig, om den inhemska industrien är i tillfälle åstadkomma de produkter som för landets innebyggare äro behölliga till sådana priser, att en konkurrens med utlandot är möjligt. Vi äro således ense derom, att yrlsför hallandet är den hufvudpunkt, hvaromkring frågan egentligen viinder sig. Då jag nu öfvergår till granskning af det ofta uppropade påståendet, att man nödvändigt måste skydda specielt den näring, som nu närmast är föremål för öfverliäiggning, nemligen jordbruket, så beder jag att dorvid i fråga om ordningen få tölja den sramställning, som al den nyssnämnde värde reservanten i detta ämne blifvit gjord, och som onekligen har den stora förtjensten att på ott klart och lättfuttligt sätt sammanföra allt det förnämsta som kan sägas till försvar för den åsigt han försiktar. Detta är en verklig förmån för diskussionen, som derigenom vinner i enkelhet och reda. Den värde reservanten börjar sin framställning i detta hänseende med en antydan, att det nu gällande systemet, som medgifver tullfrihet för de vigtigaste lifsförnödenheterna, otvilvelaktigt härleder sig från de för vårt landtbruk så gynnsamma åren, hvilka föregingo 1857 års tulltaxa, och att det var ett misstag alt grunda lagstiftningen på dylika excoptionela förhållanden. Då jag haft någon del i behandlingen af dessa ärenden, får jag förklara att, ålminstone hvad mig vidkommer den uppgifna orsaken icke varit den hufvudsakligen verkande. Skälet hvarföre jag ansett och anser alt landtmannaprodukter icke böra draga någon tull ligger deruti, att, efter min åsigt, man icke bör, utöfver nödvändigheten, fördyra lesnadsbehofven, och att således dessa effekter icke utgöra några lämpliga töremål sör beskattning — hvilken beskattning i sådant fall till ojemförligt största delen, och i ett alldeles omvändt förhållande till hvad som är billigt (ty den fattiga konsumerar mera af dessa varor än den rike) fuller på den mindre bemedlade befolkningen. Det är rättvisan och billigheten af den grundsats — och detta går ju framför allt! — som ledt mina åsigter i ämnet, och jag har trott mig så mycket hellre kunna följa och tillämpa dessa grundsatser, som förhållandena, enligt hvad jag straxt skall visa, lyckligtvis äro sådana, att ingen derigenom blifver lidande eller förnärmas. I motsatt syftning, och för att ådagalägga den I ståndpunkten af vårt jordbruk, samt deri nom äfven dess oförmåga att kunna uthärda konkurrens med andra länder, om tillförseln derisrån är fri, har den värde reservanten anfört åtskilliga siffror, som skulle visa hvilken stor underbaians som egt rum i alseende på råg och ladugärdsprodnkter. Den talare, som näst före mig hatt ordet, har redan vidrört detta ämne och erinrat att de anförda siffrorna blifvit ensidigt valda, så att de hufvudsakligen omfatta excoptionela fall, och att, i händelse dessa uteslutas, förhållandet ställer sig helt annorlunda. Men ifall man å andra sidan vill anmärka, att icke heller detta förfarande är riktigt, ber jag att så välja en grund för mina uppgifter, mot hvilken Jag hoppas att ingenting med skäl skall kunna påminnas, och hvarigenom ojemnheterna fördelas på en längre tid. Jag skall nemligen taga de sista 10 åren, för hvilka resultaterna äro kända, tull grund för beräkningen. Hvad då särskildt artikeln råg beträffar, hvilken reservanten sökt så skarpt framhålla. i motsats ull alla de öfriga sädesslagen, så får jag upp