bord på den engelske ångaren, samt höll för legionen ett elektriskt gripande tal om allas pligt att hålla ihop som en man och att så länge som måjligt trotsa motgångarne och missödena; han uppmanade dem derefter att, hända hvad hända vill, sörblifva fäderneslandets sak trogna och tog slutligen af hela truppen en helig ed härpå. Man skulle ha bevittnat denna scen för att göra sig en föreställning om det nästan berusande intrycket deraf. En gammal soldat afbröt den tystnad, som följde på sjelfva den högtidliga edsafläggningen, medelst en högljudd gråt, icke af nervös svaghet, utan af oåterhållelig smärta öfver att truppen icke egde vapen till att redan i morgon dag slåss för det kära Polen. Till slut lät. Demontowicz servera ett glas vin öfver lag till hela truppen, det var en afskedsskål, som nästan hade tycke al ett sakrament, och som synbarligen hos mer än en nedsväljdes med tårar i halsgropen. Och nu, mina bröder, för vart gamla älskade Polen hurrah i lif och död! Demontowicz sjelt kunde knappast längre yttra annat än halfbrutna ord. En timme derester aängade engelsmannen med den polska truppen ombord i den vackraste aftonsol rakt utåt Kattegats vida vattenspegel. IIimlen vete hvar vi återfinna den.