efter det sången upphört gick jag min väg. Jag ropade, men intet svar hördes. För att ännu en gång återvända till den omtalta luftströmmen, var det förvånande huru tydligt jag erfor dess växande styrka, ty jag koncentrerade hela min själ derpå. Slutligen kunde jag nästan beräkna den tillväxt i dess rörelse och höjning i temperaturen som så och så många hundrade steg skulle medföra. Slutligen utan att jag tänkte derpå upphörde dödskalle-raden och jag vidrörde trä. Det var en galleridörr. Allt såg mörkt ut på andra sidan! Men jag visste alt jag var vid utgången. Jag hade vetat att jag skulle hinna den mänga många tusen steg derifrän. Och dock, huru skakades jag ej i mitt innersta då jag vidrörde dörren. Hvilken himmelsk strålglans egde ej dagen, då den nådde mitt öga, i tjusande blåa strålar strömmande genom nyckelhålet i den utanför gallret varande dörren. Huru jag hamrade på denna, tills jag slutligen befriades i närvaron af ett halft dussin gensdarmer (hvilka dragit sina svärd) och af ett tjog undrande arbetare. Detta var ej den port genom hvilken jag, såsom man sade mig fyrtiotvå timmar förut, inträdt. Jag hade således tillbragt två nätter i katakomberna, och under denna tid hade jag icke en enda gång sutit ned. Jag fann mina vänner mycket förskräckta. De hade nyss förut genom telegrafen hört att jag ej kommit till England och att ingen i London visste något om mig. Jag var någon tid derefter sjuk, men jag frisknade åter till för att göra anspråk på den utmärkelsen att ha vidrört flera dödskallar än någon person som nu lefver eller någonsin lefvat.