på särde, men säg, utkommen, elden slä ut genom fönster och dörrar i Bengtssons bostad. Timmermannen Anderssons samt jernbärare Nilssong hustrur hade hört Bengtsson. en timma före bortgåendet, i sin bostad slå Wetterlund, emedan denne ej ville medfölja till Landvetter, yttrande att äfven om Wetterlund ej medföljde, finge han dock ej vara hemma. Andersson, mannen, hade visserligen då och då bjudit in Bengtsson på en sup samt af denne blifvit bjuden tillbaka, men detta umgänge hade helt och hållet varit tvunget, emedan Bengtsson hotat att slå in fönster och dörrar om man ej släppte in honom. Plåtslagaren Olof Andersson, som bor i skomakare Ljungbergs hus, blott ett par steg från det nedbrunna, väcktes af rop då han genast skyndade ut. Då han öppnar dörren står Bengtsson utanför. Bengtsson stod så nära och hans ansigte var så tydligt belyst af eldskenet att ej något misstag kunde ega rum, isynnerhet som B. är, om ej väl, dock ganska noga, känd af vittnet. Vittnet ville påminna sig att B. yttrat något, men kunde ej med bestämdhet säga hvad. Någon person mer än B. var då ej synlig utanför huset. Tillfölje af det ovedersägliga faktum att elden äfven denna gång utbrutit i Bengtssons bostad samt det sista vittnets berättelse äfvensom den omständighet att äfven andra personer, dock ej till denna dag med kallelse anträffade, lära samma natt sett B. inom stadens område, fann polismästaren skäl att bifalla åklagarens yrkan om Bengtssons införpassande till cellfängelset och anstär ransakningen till nästa sardag. Huru hatad och fruktad Bengtsson hunnit göra srg inom sitt grannskap märktes tydligt af den belåtenhet, som både i ord och blickar uttryckte sig vid detta beslut. b —