tapeln Ekvall, samt ät hvardera nt hans eserlemnade barn 50 rdr intill dess de uppnått 16 års ålder. ———-——..:z: nn ss AAA ä—T Från Utlandet. Utgången af valen i Frankrike har varit ill regeringens förmån, såsom man äfven kunde vänta, i det nemligen af 268 val till leputerade 352 tallit på regeringens kandida ter. Men vigtigast är dock det faktum, att oppositionens kandidater vunnit seger 1 de förnämsta departementen — och sådana oppositionsmän sedan! De fem hafva erhållit en god och behöflig förstärkning, en nästa gång skall denna säkert bli ännu större, om man ock gerna skulle vilja vara hugad att utbyta dess titel mot den moderat liberala, eller rättare ! j D— Q— AA —— —— 2 konstitutionela, medan hela den andra salangen är den qvasidemokratiska eller, genom en besynnerlig, nästan ironisk omkastning, den imperialistiskt-slaviska. — Såvidt man ännu får sluta af de ingångna knapphändiga underrättelserna. I Paris tyckes 2:dra valkretsen hafva erhållit Thiers, som var den ende oppositionskandidaten derstädes; Ernest Picard har blifvit i 4:de kretsen och Eugene Pelletan i d. 9:de. Sannolikt är, att E. Olivier valts il 3:dje, Jules Favre i 5:te och Darimon i 7:de kretsen, emedan de andra oppositionskandidaterna i dessa kretsar äro temligen obekanta personligheter. Valet i 1:sta kretsen är ej godt att bestämma, alldenstund oppositionen här uppställt tvenne notabiliteter: Havin, redaktör af Siecle, och F. de Lasteyrie, at hvilka den senare dock troligen dragit amben. Det samma gäller om 8:de kretsen, der en af medarbetarne i Presse, Mahias, och Jules Simon, medlem af franska akademien, ha de uppställt sig som oppositionskandidater. Under det oppositionen sålunda segrat i Paris, hafva dess förnämsta kandidater hatt mindre framgång i provinserna. Visserligen äro Berryer och Marie valda i Marseille och Henon i Lyon; men deremot hafva Odilon Barrot och Dufaure fallit igenom i Strasbourg och Bordeaux. Det berättas redan, att sannolikt i denna månad Persigny skall afgå från sin plats i ministeren, samt återtaga sin forna post som ambassadör i London. I afseende på hans efterträdare vacklar kejsarens val mellan Billault och hr Boinvilliers, sectionspresident inom statsrådet, hvilken senare i hög grad åtnjuter Napoleons förtroende. De senaste nyheterna från Mexico, såframt de bekräfta sig, tyckas innebära stora bryderier för franska regeringen. Enligt hvad vårt telegram berättat, hafva nemligen mexicanarne återigen visat sig starkare, än man velat tro. De hafva nemligen i tvenne slagtningar motstått fransmännen, hvilka i den senare måste retirera med bl. a. en förlust af 157 zouaver i fångar. Angående polska frågan förljudes ej något egentligt nytt. Rörande den af diplomatien, såsom det tyckes, beslutade vapenhvilan mellan Ryssland och Polen skrifves i den såsom officiös betraktade parisertidningen Memorial diplomatique: Enligt folkrätten skulle den vapenhvila, hvarom här är fråga, icke kunna påtvingas Ryssland annorlunda än som en casus belli. Men mot en dylik strider redan blotta beskaffenheten af de försonliga planer, som diplomatien söker efter, för att lösa det polska virrvarret. Deraf kommer sig det dröjsmål, som Österrike visade i början, för att ansluta sig till idåen om ett vapenstillestånd i Polen För att bringa Österrike dithän, att det förenar sina bemödanden om att genast inställa fientligheterna i Polen med vestmakternas, måste man lemna frågan om den stränga rättsdiskussionen och öfverflytta den på politikens område, hvars grundsats lydes: Den, som vill målet. måste äfven vilja medlen . .... Oaktadt den moskowitiska armeens fördubblade ansträngnigar växer upproret i Polen och griper med hvarje dag alltmera omkring sig. Ju mera framsteg det gör, desto större skola dess anspråk bli och desto svårare skall det bli för diplomatien, att hålla det inom gränserna för en praktisk lösning. Kampen skulle derefter erhålla ett sådant omfång, att Ryssland snart skulle bittert ångra sin fördlindade hårdnackenhet. Det skulle vara för sent. Om Ryssland!, sade grefve Russell nyligen i Öfverhuset, hådnackadt tillsluter örat för rättvisans och hofsamhetens stämma, skall det bli straffadt derför. Vi fördölja ej för oss, huru svårl det skall bli, att förmå polackarne inställa den kamp, i hvilken de inlåtit sig med det fasta beslutet att dö eller tillkämpa sig sitt oberoende. Detta är ingalunda den lättaste uppgiften för diplomatien att lösa. Men om man rätt betänker sakernas ställning, så skall man finna, att förnämsta svårigheten härrör från polackarnes stora misstroende till ryska regeringen; hvars löften städse visat sig bedrägliga. — — Den öfverenskommelse, som är bestämd att afgöra öfver Polens öde, skall