Detta sker naturligtvis i en dröm — och det är de olika taflorna af denna dröm, som utgöra föremålet för den dramatiska behandlingen. Anläggningen härtill är komisk, eller rättare skulle varä det, men eger den olyckliga egenskapen att vara väl vårdslöst utarbetad, saknande pointer i såväl dialogen som i de flesta situationerna. Detta må dessutom förefalla mindre underligt, då man erinrar sig att det brokiga sceniska virrvarret rör sig kring axeln af en tysk ide, som den svenske bearbetaren ej heller befsitat sig om att transformera till någonting national eller i allmänhet för svenska åhörare anslående. Ehuru det mesta är för dem någonsting främmande och derföre endast kan slå an genom situationernas besangdhet och ett eller annat bon mot, vore det dock orätt att neka. att stycket kan förtjena att ses, mest på grund af det vexlande sceneriets rörelse och åtskilliga ganska putslustiga momenter. Vi nämnde att hallstämpeln veftar en tysk idår ingalunda är någon rekommendation. och vi ega goda domare, sjelfva tyskar, till stöd för den satsen. Då t.ex. Goethe år 1801 uttiste pris för det bästa lustspel, som blefve inlemnadt till Weimars teater, inkommo tretton dylika, men intet enda dugde. Under senare åren ha i Berlin och Wien samma resultat inträffat. Schiller nppmanade en gång Goethe, att försöka hela sin styrka på ett lustspel, men Goethe ville ej gå in derpy emedan Tyskland ej hade något sällskapslit. På denna punkt står Tyskland ännu qvar, liksom vi sjelfva här i Sverige, och vi kunna derföre ej gerna välja sämre än tyska, ur verkligheten ej gripna, men ar en allt annat än lekande fantasi framkrystade lustspel till färebild, naturl. med vissa nndantag. Den här ifrågavarande sceniska produkten skall väl närmast kunna räknas till den aristophaneska komediarten, sans comparaison naturligen i afseende på annat än arten. Den aristophaneska komedian är fantastisk. Vi finna uti den alltid en fantastisk och förvänd verldsordning. Den högsta grad af mensklig förvändhet utbreder sig tramtör oss i de sällsammaste färger och former, och verkligheten dykar i denna förvirring otörutsedt upp som en så kolossalt löjlig verld, att vi förlora den vanliga måttstocken för vårt bedömande al tingen. I hans Eklesiazuser t ex. hvilket stycke ej saknar till anläggningen en viss frändskap med Kärleken en Drömt —— är det icke männen utan qvinnorna, som hålla folkförsamlingen; och dessa qvinnor besluta genast, att de unga männen först måste alska alla gamla och förhatliga qvinnor, innan de få njuta af de unga och sköna qvinnorna.I vårt här afsedda stycke dömes Svensson af en fekongress, att älska under olika former kärlekens drottning, men alltjemt ntan mål och framgång, tills han slutligen luttrad genom sin komiska kamp mot satum, feernas eller författarens fatum, hamnar i sin rätta sästmös famn, och vet att verkligt älska. Det kan ligga hela den komiska kraft, hvarat den subjektiva (aristophaneska komedien är mäktig, i en sådan scenisk framställning, men förf. eller bearbetaren har ej förmått att höja sig öfver det hela och svänga den bitande komikens gissel. Det blir en annan fråga, om detta sla komedi är, byggd på vår tids ande och seder, att anse önskvärd; men i alla hänseenden är det säkert, att det fordras en stor komisk styrka, för att kunna hålla ett sådant stycke i nivå med åskådarnes sordringar. Många äro likväl de produkter af denna art, som gång efter annan framkomma, oftast för att lefva ett dagsländlit och dö bort — ty de sakna det komiskas rätta element. — 1 våra dagar har hittills åtminstone det objektiva lustspelet onekligen första platsen, tack vare de franska och danska scenerna; men äfven det behöfver en luttring, och vår tid skull må hända i detta full, liksom i så många andra, bli vittne till en ny omskifining, framsprungen ur den nya tidsanden, hvilken, likas knoppen omsluter blomman i hennes fägring och med hennes frukt, skall en gång al sig föda en ny och bättre — ty allt blir bättre — verldsordning, än någon som förut funnits. Det är derföre ej alldeles rätt, att ogilla, åfven om man skulle dertill vara verkligt hugad, den ena eller andra konstarten, hvaretter våra törfattare nu samla, för att under denna omhvälfningsperiod inom andens verld kunna få ett fotläste, en basis för sina strätvanden. Då vi endast antydningsvis velat särskildt hålla oss till innehållet af Bärleken en Dröme, anse vi oss här kunna hänvisa till sjelfva styc ket, som vi antaga kommer att gilvas ännu en eller möjligen ett par gånger. Det skulle upptaga vårt utrymme för mycket att inläta oss på en mera genomförd redogörelse för alla de 8 tablåer, som sceniskt hopnitade utgöra detta burlexka tåerispelI förbigående må endast nämnas, att det yttre sceneriet är, relativt till våra vanor, förträffligt, spelet of da Hasta utan Aamantbot klander — och de