Fran Utlandet. Ryssland tyckes nu verkligen göra allt, sör att i Polen qväfva upproret i blod. På Weichseln har uppförts ett flytande batteri, hvars kanoner äro riktade mot Warschaus förstad Praga, hvaraf synes framgå, att man besarar ett angrepp på hufvudstaden härifrän. Den gamla förordningen att hvar och en, som under aftonen passerar hufvudstadens gator, skall vara försedd med lykta, tillämpas åter i all sin stränghet, och fängelserna äro öfverfulla af fångar. Storfurst Konstantins afresa skall nu vara definitivt bestämd; hans silfver och öfriga bohag af värde är redan inpackadt och till största delen afskickadt, och det anses åter för säkert, att både den civila och militära myndigheten efter hans afresa skall öfvergå i general Bergs händer. En stor del rika adelsfamiljer hafva redan lemnat hufvudstaden, för att bringa sin rörliga egendom i säkerhet: de flesta taga vägen till Galizien. I Warschau råder en i högsta grad nedtryckt stämning, emedan man känner sig ötvertygad om, att ett förstöringskrig förestår, hvilket lätteligen kan medföra en förfärlig katastrof för hufvudstaden. Man berättar i väl underrättade kretsar att storfursten vid sista gallataffeln skall hafva förklarat sina gäster, att Ryssland enligt all sannolikhet skall blifva inveckladt i ett europeiskt krig, och att framtiden är mycket mörk, hvarefter han med upprörd stämma tillade: Sluten eder derföre fast intill tronen och fäderneslandet, vänner och kamrater ; enighet ger styrka! I de forna polska provinserna är upproret alltjemt i stigande, emedan ryssarne der icke kunna utveckla så stor styrka som i sjelfva det egentliga Polen. Detta gäller isynnerhet om Lithauen. Här ledes upproret af en viss Narbutt, som skall ega stor militärisk talang och jemväl förstått att vinna befolkningens sympati i vida högre grad, än fallet varit med de polska insurgentcheferna. Det har aldrig lyckats de ryska kårerna, att komma på honom, hvaremot han, tack vare folkets bistånd, i hvarje ögonblick öfverrumplar ryssarne och tillfogar dem kännbara förluster. I slutet af april månad var han sålunda instängd af en rysk armåeafdelning om 6,000 man, och man ansåg honom redan förlorad, då man fick höra, att han medelst böndernas tillhjelp sluppit undan och fallit ryssarne i ryggen. I Samogitien ledes upproret af en anförare vid namn Kolyszko, som äfven skall hafva förvärfvat sig stor popularitet, hvaröfver man för öfrigt icke bör förundra sig, emedan bönderna derstädes i massa slutit sig till