2— 2— —— — 2 — Dansk-tyska frågan inom engelska parlamentet. Läsaren torde erinra sig, att engelska regeringen vid öppnandet af nuvarande parlamentssession framlade en en stor samling aktstycken angående den dansk-tyska frågan, hvilken redan i första sammankomsten under adressförhandlingen gaf anledning till åtskilliga uttalanden, hvilka isynnerhet hvälfde sig omkring grefve Russells bekanta förslag från förliden höst. Man kunde derföre vänta, att saken skulle bli underkastad ny diskussion, och en liflig debatt har äfven verkligen egt rum. Grefve Ellenborough bragte i Öfverhuset först frågan å bane och begärde framläggandet af flera senare aktstycken, särskildt Österrikes och Preussens noter med anledning af den danska kungörelsen af den 30 mars d. å. IIan lemnade vidare en redogörelse för förhandlingarne under 1851 och 1852 samt för de senare händelserna, och tadlade grefve Russells depesch af september i sjol, emedan den hotade Danmarks sjelfständighet. De holsteinska ständerna hade visat, att de icke önskade någon helstat, och Tyskland hade äregiriga planer i ändamål att grunda en sjämakt. Han förordade till sist en europeisk konferens för frågans slutliga lösning. Grefve Russell svarade, att såväl Tyskland som Danmark begått misstag. Tyskland har uppställt oberättigade fordringar, men Danmark har ej uppfyllt sina 1851-—52 ingångna förbindelser. Det i september månad förl. år af engelska regeringen väckta förslaget, ansåg han ännu motsvara sitt ändamål, och med hänsyn till de af Danmark ingångna förpligtelser samt Tysklands enstämmig het i denna sak är det oklokt af Danmark, att hafva förkastat det. — England och Frankrike förorda nu en modificering af nämnda utaf Danmark ingångna förbindelser, vid hvilka Tyskland deremot fasthåller; men att godtyckligt offra dessa förpligtelser, såsom Ellenborough tyckes önska, det skulle vara en våldshandling, på hvilken vestmakterna aldrig skulle inlåta sig. De måste tvärtom fasthålla vid de af Danmark år 1851 åtagna förpligtelser såsom basis för en öfverenskommelse. Grefve Derby ansåg de förslag, Russell gjort år 1851, antagliga för båda parterna. Danmark hade erkänt de tyska fordringarne i hvad Holstein angår, men vestmakterna borde på intet sätt understödja Tysklands oberättigade fordringar med hänsyn till Slesvig; de måste tvärtom försvara Danmarks sjelfständighet, hvilken genom dessa fordringar blifvit hotad. Frågan vore nu en internationel, och man borde varna Tyskland mot att angripa Danmarks integritet. Danmark är en ädel och ingalunda ovigtig allierad till England. Derbys tal helsades med stort bifall.) Lord Wodehouse: Det är Tyskland, som gjort det omöjligt för Danmark, att uppfylla sina förpligtelser. Då man talar om förtryck i Slesvig, håller man sig till saker, hvilka i sjelfva verket äro alltför betydelselösa. Frågan hotar Europas fred, och han beklagade, att gretve Russell uppgifvit den politik, som han följde år 1851. Han hoppades, att Tyskland icke skulle försöka uppritva londonertraktaten angående arfsföljden; dertill har Tyskland ingen rätt. England bör i denna fråga understödja Danmark. Grefve Russell förklarade, att Tyskland icke antastar londonertraktaten(?). Förhandlingen, som varade i tvenne timmar, var mycket liflig och fördes inför en mängd åhörare, som samlats på galleriet. Med anledning af denna diskussion hafva de i lördags i London utkomma tidningarne