gien. Detta har dock lätteligen kunnat inses ej låta sig göra nu. Och den uttalade tanken har visat sig alltmera ha karakteren af en opraktisk teori. Deremot har man värvke vt annat förslag i ungefär samma syftning. Långtifrån att afse sjelfva Finlands neutralitetsförklaring, går det derpå ut, att söka af Ryssland erhålla medgifvande för Finland, att dess skepp må bära egen finsk flagg, hvarigenom man anser, att, i strid mot hvad förut egt rum, den finska handeln skall 1å vara fredad, äfven om vestmakterna och Ryssland komma med hvarandra i krig. Så betraktad, är neutraliteten fullt berättigad, ty man kan väl ej gerna antaga, att, om ett krig utbröte, makterna skulle åter vända ifrån sig Finland, genom att molestera dess fredliga yrken, eller göra sig skyldiga till samma grofva fel som sist. Uti ett bref från Österbotten tillHelsingsors Tidningar läses följande uppsats rörande detta ämne: Från Österbotten i April 1863. De hotande moln som äro strödda på den politiska himmelen, och de många möjligheter som, till följe deraf, äro för handen för fredens störande mellan stormakterna, förorsakar hos vårt lands skeppsredare de lifligaste bekymmer och den största oro. — Senaste krigs smärtsamma förluster och bittra erfarenhet äro ännu uti allt för färskt minne för att redan vara glömda. Man tror numera icke på en evig fred och ett humant krigförande. Verkligheten har lärt oss annat. Som vårt land lyder under stormakten Ryssland, är dess sjöfart, i händelse af en konflikt, städse utsatt för en säker och ovilkorlig ruin. Moderlandet har i detta afseende intet att frukta emedan dess rederi-rörelse är af ringa betydenhet. För att ändra detta förhållande bör något vidtagas, som i fall af krig möjligen skulle sauvera Finlands handelsflotta. -— Den vid sjöassurans-föreningens bolagsstämma förda diskussion om bevistandet af en föreslagen kongress, hvarest skulle afhandlas frågor rörande skydd under krig för enskildas fartyg och annan enskilda personer tillhörig egendom kerhet icke föra till önskvärdt mål så länge Englands supremati till sjös är rådande. Hvad än Cobden, Bright m. fl. må sträfva och arbeta för denna sak; Englands styrelse, jemte pluraliteten af nationen, är af helt och hållet motsatt åsigt, och skall aldrig frivilligt bortkasta det verksammaste och kraftigaste vapen det har i sin makt mot sina möjliga fiender. — Det enda möjliga som vid ett fredsbrott kan säkerställa Finlands sjöfart är att dess handelsmarin erhåller en särskild flagg. Allmänna meningen tyckes redan ha röstat derför. Då Finland, hvad lagar och institutioner beträffar, helt och hållet är skiljdt från Ryssland, borde väl intet hinder förefinnas för att äfven häruti göra bruk af sin gamla srättighet. Vi anse det vara styrelsens pligt latt så fort som möjligt afgöra denna för landets sjöfart så vigtiga fråga. Flaggan må bli den gamla finska, eller hur man önskar kolorera den, och union i hörnet om det så måste vara, men otvifvelaktigt är att en flagg, tillhörande ett underkufvadt land, aldrig skall blifva utsatt för den molest som drabbade finska fartyg under senaste krig, endast och allenast för det på desamma svajade den — ryska flaggan. — — on