— Kan ni föra mig nånstans, der jag kan få torra kläder på mig, säger han, utan att ett halft dussin menniskor får veta det. Han hade då satt sig upp, och jag kunde se att hans högra arm hängde, och att han hade svåra plågor. Jag pekade på hans arm och frågade hur det var med den, men han svarade mycket lugnt: — Bruten, min gosse, bruten. Dock det betyder inte mycket, sa han i en annan ton talande mer till sig sjelf än till mig. Hjertat kan krossas såväl som lemmarna, och det kan ej läkas så lätt. i Jag sa honom att han kunde gå med mig till mor hus och att han kunde få husrum der och torka sina kläder. — Kan er mor tiga med en hemlighet? sa han. : Det tror jag nog hon kunde, sa jag, om hon kunde minnas en, men ni kunde säga henne alla frimurarnes och andra ordnars hemligheter i qväll, och hon skulle ha glömt: dem allesammans i moron bitti. Han såg ut att vara belåten med detta, och steg upp i det han tog i mig, för hans lemmar voro så styfva att han inte kunde nyttja dem stort. Jag märkte när han kom när mig, att hans kläder voro våta och gyttjiga. Ni har väl inte råkat falla i fiskdammen? frågade jag bonom. IIan svarte inte på frägan; det såg ut som han inte hört den. Jag kunde se nu då han stod rak, att han var en lång välväxt karl nära både hufvudet och axlarna högre än jag.