Talaren androg att förut ingen svärighet varit för att anskaffa lån, och statens växande tillgångar hafva ock visat att de ännu lätt kunna åstadkommas, eburu dels en del inkomster bortfallit och dels Rikets Ständer beviljat stora anslag; talaren kunde ej förstå hvarföre en del personer hyste så stora samvetsqval, då vi visat att vi kunnat åstadkomma så stora verk utan att skatterna hafva behöfts ökas betydligt, eller att man har behöft befara att skatterna icke skulle kunna utgör Talaren ansåg att vi i förhållande till andra länder äro lindrigt beskattade, samt att skatterna på jordbruket äro de enda, som äro något höga, men deremot är den personliga afgiften så mycket mindre; summan af inkomsterna har beständigt tillvuxit, på samma gång som afgifterna ej hafva behöft ökas; äfven nu är detta ej nödigt, åtminstone ej mer n för räntan och amorteringen af lånet; mera behöfver och bör man ej öka, då den efterkommande generationen kommer i åtnjutande af det stora företag, för hvars fullbordande lånet är afsedt. Friherren trodde att den förökade skatten på bränvin skulle blifva en god hjelp, då äfven, ifall produktionen skulle minskas, en säker vinst af 13 million dock borde uppkomma, hvarigenom man kunde nedsätta skatterna på andra ställen der de voro mera tryckande. Angående upplåning inom landet ansåg friherren ingen fara dervid; allt gifver vid handen att kapitalbildningen ökats betydligt: salunda är det välstånd som folket njuter betydligt störrre nu än förr, de officiela underrättelserna a detta; förmögenheterna äro mera soliproduktionen större, samt bergsbruk, jordbruk och sjöfart i mera blomstrande tillstånd än fordom. Bland de bevis, som friberren anförde för sitt påstående om Jandets välstånd, framdrog han bland annat, att insättningarne i sparbanken, som år 1839 bestego sig till 212,000 rdr, år 1860 redan hade stigit till 5.620,000 rdr. Angaende vidare begränsningen af äntan tror han ej, som några tyckas vilja, att en del skulle upptagas a tout prix?, att vi skola behöfva anlita en så extreme åtgärd, ty man har i värsta fall de tillgångar som Statskontoret och Banken kunna försträcka; dessa äro tillräckliga för att ej råka i förlägenhet. Deras tanke som anse att en del af lånet bör tagas utomlands och en del inomlands kan ej friherren gilla, ty det är icke språket eller orten som gör lånet inländskt eller utländskt, utan tror han att lånet bör få den form att det gångbart på alla marknader. Vidare ansåg friherren att räntans bindande vore oklokt, då lånet är beräknadt att afbetalas medelst amortering. Förordade slutligen lotterisystemet, som han ansåge ej vara demoraliserande, utan tvärtom. Yrkade återremiss. Presteståndet har, framhärdande i sitt motstånd mot äfven de billigaste förändringar i bestående föråldrade lagar och seder, till lagutskottet återremitterat dess betändande, som tillstyrker upphörandet at giftomannarätt öfver qvinna, som fyllt 25 år. Med undantag af d:r Carlander, prof. Carlson samt kyrkoh. Otterström, voro alla talarne ense om, att giftomannarätten till en del måste bibehållas. Men med afseende på utsträckningen al densamma voro åsigterna delade. D:r Forssell och Schram. riksarkivarien Nordström m. fl. önskade dess inskränkning till blott föräldrar och yrkade i denna syftning återremiss. Domprosten Sundberg förklarade sig intet hafva emot en dylik inskränkning, men ansåg en återremiss tjena till intet, och yrkade derföre helt enkelt afslag. För afslag, på grund så väl af familjens rätt och qvinnans behof at ledning och råd, som äfven af den apostoliska uppfattningan af denna fråga, talade biskoparne Bring, Björck och Anjon samt domprosten Björling.