mörkret. Jag var nära den uttorkade brunnen, då jag hörde ett ljud, som isade blodet i mina ådror. Det var ett jemmerrop, ett jemmerrop från en man, som låg gömd nånstans bland buskarna. Jag var inte rädd för spöken och jag var på det hela inte rädd för nåen ting, men det var nägot i den jämmern, som isade mig ini hjertat, och för en mtnut var jag så häpen, att jag icke visste hvad jag skullc ta mig till. Men jag hörde jämmerropet omigen, och då började jag söka bland buskarna, Jag fann en man, som låg gömd under en bop lagerbuskar, och jag trodde först att han var ute i ett dåligt ärende, och jag höll på att ta honom i kragen och dra honom in i slottet, när han tog mig om handlofven utan att resa sig opp och såg mycket allvarligt mig i ansigtet, som jag kunde märka af det sät hvarpå hans ansigte var vändt mot mig i mörkret, och frå. galle mig hvem jag var och hvad jag hade att göra med fol ket på slottet. Det var något i hans sätt att tala, som kom mig til att tro att han var en herre, fast jag inte kände honom och inte kunde se hans ansigte, och jag svarade höfligt på frågan. — Jag vill komma härifrån, sa han, utan att någor lefvande varelse ser det, förstår ni. Jag har legat bär sei klockan fyra, och jag är halfdöd, men jag vill komma här ifrån utan att ses, det är saken. Jag sa honom att det var lätt nog, men jag begynt att tro att mina första tankar om honom voro rätta, nä allt kom omkring, och att han aldrig kunde vara på rätt: vägar, när han ville smyga så der tyst omkring.