hela upproret. Ett rykte går äfven att Taczanowskis kår haft samma öde. Den skiftande vapenlyckan kan dock öppna ljusare utsigter nästa dag. Rysslands svarsnote till England föroligger nu i sin helhet; den går hutvudsakligen ut på att ryska regeringen, såsom förut bekantgjorts, godkänner 1815 års tördrag såsom basis för sin ställning till Polen, och grundtanken utvecklas vidare i dessa ord: Hans Majestät medgifver, att, med den egendomliga belägenhet, som konungariket innehar, de oroligheter, som skaka detsamma kunna störande inverka på lugnet i de angränsande staterna, mellan hvilka, den 21 April (3 Maj) 1815, de särskildta fördrag blifvit afslutade, som afsågo att ordna hertigdömet Warschaus ställning, samt att de icke sakna betydelse för de makter, som undertecknat det allmänna fördraget af den 28 Maj (9 Juni) 1815, i hvilket de hufvudsakliga bestämmelserna i dessa särskiläta fördrag blifvit intagne. Kejsaren tror, att förklaringar på dessa grundvalar och i samma anda som de meddelanden, hvilka nyss blifvit oss gjorda, kunna leda till ett mål, öfverenstämmande med de allmänna fördelarne. Med tillfredsställelse tager vår höge Herre fasta på de förtroendefulla tänkesätt, som hennes storbritaniska majestäts regering för honom adagalägger, genom att förlita sig på hans omsorger för konungariket Polens försättaude i en ställning, som kunde möjliggöra förverkligandet af hans välvilliga afsigter. Men ju mera kejsaren är benägen att hålla grannstaterna räkning för deras billiga farhågor äfvensom de makter, som undertecknat 1815 års fördrag. för det deltagande de egna åt en sakernas ställning, som för Hans Majestät sjelf utgör föremål för ett lifligt bekymmer, desto mera anser sig ock vår höge Herre förbunden att allvarligen fästa de hofs uppmärksamhet, hvilka med förtroende vändt sig till honom, på de verkliga orsakerna till denna belägenhet och på utvägarne att derför finna något botemedel. Om Hennes Storbritaniska Majestäts regering fäster vigt vid den aterverkan som oroligheterna i Polen utöfva på lugnet i Europa, halva vi skäl att vara ännu mera förvånade öfver det inflytande, som Europas uppviglingar städse förmatt utöfva på lugnet i Polen. Från år 1815 har detta land sett ett i dess tideböcker hittills okändt materielt välstånd utveckla sig, under det att andra stater, under samma tidrymd, undergått många inre kriser. Detta lugn stördes år 1830 endast till följd af uppviglingar som kommo utifrån; 18 år senare, år 1848, då nästan hela Europa upprördes af revolutionen, visste konungariket Polen att bevara sitt lugn. Vi äro öfvertygade att förhållandet skulle vara sådant ännu i dag, vore icke det kosmopolitiska revolutionsparticts oupphörliga retelser. Om detta parti, som öfverallt arbetar på ordningens omstörtande, i dag samlar hela sin verksamhet mot Polen, skulle man göra sig skyldig till ett stort misstag, om man trodde, att dess sträfvanden skulle stanna inom denna gräns. Hvad det der söker, är endast en häfstång för att omstörta återstoden af Europa. De kabinetter, som fästa vigt vid att se konungariket Polen ett ögonblick tidigare träda i besittning af vilkoren för en varaktig fred, skulle då icke bättre kunna bidraga till förverkligandet af denna önskan än genom bemödanden å sin s da att dämpa den moraliska materiela oreda, som man söker att fortplanta i Europa, och sålunda uttömma den förnämsta källan till de skakningar, som oroa deras omtänksamhet. Vi hysa den fasta förhoppning att de, genom att i en sådan anda sammanknyta de band, som förena dem, skola på ett verksamt sätt tjena fredens och de allmänna fördelarnes sak. Italiens note till Ryssland är affattad i välvilliga ordalag och uttalar den förhoppning, att ryska hofvet skall i dess framställning se ett bevis för att fltalien städse önskar upprätthålla en öppenhjertig vänskap samt skänska Ryssland sitt fulla förtroende. Rysslands svar derå hänvisar till de svarsnoter det tillsändt de trenne stormakterna. Spaniens note beklagar lifligt polackarnes otålighet som ej vilja vänta på fortsättandet af de redan gjorda konsessionernas system. Då erfarenheten lär, att hofsamhet lättare och verksammare än strängheten återställer freden, så beder drottningen, att nåd och undseende må visas de besegrade. Svaret är ett vänskapligt tack. Huru mycket buller har ej diplomatien sålunda gjort för — ingenting. Frankrikes lagstiftande församling har afslutat sin session. Ett kejserligt dekret upplöser färsamlingen och påbjuder nya allmänna val till d. 31 maj. Kejsaren har utnämnt 8 nya senatorer, deribland utrikesministern Drouyn de Lhuys, kejserlige handsekreteraren Mocquard samt 2:ne generaler.