Om extra näsor i spel. Erkebiskopen af Canterbury reste dit från London för att reglera några ärender med sina prostar, hvilket var mycket angeläget, och för att uppbära erkebiskopsstolens inkomster, hvilket ock var angeläget. På vägen uppehöll han sig något vid en vacker landtgård. På ena sidan, nära intill, var en tät och vidsträckt ekskog, der prelaten flera gånger blef varse en man helt ensam, försänkt i djupa tankar och talande då och då liksom han varit i samtal med någon. Prelaten fick mycken lust att veta hvad denne okände hade för sig, men de kunskapare, han skickade dit, ökade hans nyfikenhet mer, än de tillfredsställde den. Den okände, sade de, talade och svarade, ehuru han var alldeles allena; för öfrigt hade han varit otålig öfver deras envishet att störa och utforska honom, och hade rent ut nekat att upplysa dem om sitt förehafvande. Erkebiskopen beslöt då att sjelf se honom, begaf sig till skogen, befallde sitt folk att stanna vid gården och nalkades ensam den främmande. Han helsade höfligt; det besvarades ännu höfligare. Man började en konversation, hvilken likväl stundom afbröta af den okände, som syntes ganska starkt upptagen af andra föremål. Tillät mig fråga, sade ändtligen prelaten, hvad gör ni här? Jag spelar, svarade den okände. Ni spelar? Men med hvem? Ni är ju helt allena? Jag medgifver, mylord, att ni ej ser den jag spelar med; men det är icke underligt; det är Gud sjelf. Med Gud sjelf! det är något ovanligt att få göra hans parti!, sade prelaten leende. Han tviflade nu ej mer, att den, han talte med, var galen, och beslöt att roa sig med honom; han fortsatte derföre sina frågor. Nå, hvad spelar ni för slags spel? sade erkebiskopen. Schack, mylord! Spelar ni också om penningar? Utan tvifvel mylord. Men ni lärer väl inte vinna ofta, efter ni har en motspelare med så stor öfverlägsenhet? Han nyttjar den icke, mylord; han visar här ingen större skicklighet, än den, en menniska vanligen har, och partiet står alltid lika. Men som det ändå nödvändigt uppkommer vinst och förlust, än på den ena än på den andra sidan, på hvad sätt betalar ni ?2 Med mycket punktlighet, mylord. Vi spela ingendera på kredit; den tappande betalar straxt. Men hvarmed? Hvarmed ? Med penningar. Hur långt har ni hunnit med partiet? Det är nyss slutadt, och Gud vann. Och hur mycket tappar ni? Femtio guinser. Det är en ansenlig förlust; huru betalar ni den? Tar Gud emot era penningar? Nej inte sjelf; de fattiga äro han kassaförvaltare. Han skickar mig alltid någon hederlig man, som tar ut, hvad jag tappar, och som delar ut det emellan olyckliga nödlidande. Den bär gången kom ni, mylord; det är Gud sjelf, som sändt er hit; se här min skuld. I detsamma tog spelaren en pung med femtio guinser ur sin ficka, lade i prelatens hand och sade: Jag spelar icke mer i dag, och för: svann, Erkebiskopen, förvånad, visste ej, hvad han skulle tänka om detta äfventyr; han betraktade penningarna, fann dem ganska riktiga, påminde sig allt, hvad spelaren sagt, och förebrådde sig, att hafva ansett honom för galen. Tyst och tankfull fortsatte han sin resa och skyndade att utdela bland socknens mest nödlidande den vinst, som förtrotts honom. Sedan han afgjort sina angelägenheter i Canterbury, vände han åter till London; men under vägen fick han lust att ännu en gång se den ovanlige spelaren. Framkommen till den omtalda landtgården, -begaf han sig till skogen och tillät ingen följa sig. Han fann der föremålet för sin nyfikenhet och äfven för sin vördnad; han helsade på honom såsom en gammal bekant och frågade honom, huru spelet gått, sedan de råkades. Stundom väl, stundom illa, sade spelaren, jag har tappat, jag har vunnit. Nå spelar ni också i dag? visserligen, mylord, vi ha redan gjort slera partier. Hvilken har vunnit i dag? Jag, mylord, jag har nyss gjort min motspelare schack och matt för sjette gängen. Hura mycket har ni då vunnit.