den polska expeditionen skulle verka som en tändsticka på Malmös och dess omgifningars befolkning, ja att den skulle uppväcka en agitation, som skulle sluta med att inveckla oss i krig med vår mäktige granne i öster. De, som räsonnerat så, ha haft en ganska ofullkomlig kännedom om den skånska folkkarakteren, som, ehuru den i städerna något modifieras af främmande beröringar och inflytelser, dock på det hela taget i dessa är densamma som på landsbygden. Skåningen har något af gråstenens natur i sitt lynne och sinnelag; han kan visserligen sättas i gång genom en våldsam påtryckning utifrån, och i detta fall är det icke rådligt att komma i vägen för honom, men primo måste denna påtryckning vara mycket stark, och sekundo upphör den äfven i detta fall snart att verka, och den förra orörligheten återinträder. Då den af ryska krigsskepp jagade polska expeditionen sökte en fristad i Malmö, genombäfvades hela staden af en entusiastisk sympati för de olyckliga frihetskämparne, och det första välkomnandet bar prägeln af denna känsla. Men snart nog tog gråstensnaturen ut sin rätt, och man lemnade polackarne att reda sig på egen hand i den främmande staden under för dem främmande förhållanden så godt de kunde. Dertill bidrogo många saker, såsom rädsla för ryssen, farhåga för att handla i strid mot vederbörandes önskningar, ovisshet om hvart det hela skulle leda, obekantskap med de språk främlingarne talade etc. Tillfölje häraf ha de polska frivilliga tillbragt en månad i ett land, som i hela Europa utbasunats såsom det, hvilket hyser de lifligaste sympatierna för Polen, nära nog som de skulle lefvat, om stormen kastat dem upp på en aflägsen verldsdels kust, bland ett tolk, som icke kunde hysa något annat intresse för dem än nyfikenhetens och den ekonomiska beräkningens. Att en stor del, ja, jag vågar antaga, större delen af malmöboerne hyst ett helt annat, ett ädlare och varmare intresse för de ofrivilliga gästerna, är jag fullt och fast öfvertygad om; men på samma gång nödgas jag erkänna att icke mycket blifvit gjordt för att bereda dessa senare en lindring i hvad de anse som en bitter motgång. Det är sannt, att de s. k. kolerasängarne öfverlåtits till de polska soldaternas begagnande, men detta skedde först sedan de hela åtta dagarne legat på halm, enär en vecka erfordrades för det med diverse formaliteter förknippade utverkandet af statsmyndigheternas tillåtelse till denna enda grace. Göteborgs-Postens Stockholmskorrespondent har fästat uppmärksamhet på de prejningar, hvarför polackarne härstädes varit utsatta, anförande som auktoritet för sina uppgifter expeditionens chef, öfverste Lapinski. Hvilka åsigter man än hyser angående lämpligheten af offentliggörandet utaf förtroliga yttranden, som den polske anföraren fällt under sin Stockholmssejour, så måste man erkänna, att intet var naturligare än att denne skulle söka genom ett för Malmö särdeles smickrande beriktigande i möjligaste måtto utplåna det obehagliga intryck den förargliga notisen var egnad att göra på denna stads innevånare. Reklamationen utgör för öfrigt ett nytt bevis på den fina takt och grannlagenhet, som utmärker den polske hjelten — egenskaper, som under den förflutna månaden haft talrika tillfällen att visa sig och derföre allmänt erkännas. Hvad angår sjelfva korrespondentens påstående om uppskörtningen af den polska expeditionen, så är den tyvärr öfverensstämmande med verkliga förhållandet, äfven om den af Snällposten motsagda detaljuppgiften — om priset för manskapets logis — skulle