skall det ej läta sig öfverflyglas af Frankrike, utan heldre gå med detta hand i hand. Om något visar i klar dag ryska regimens bestämda afsigt, att icke vilja gifva vika i något för det öfriga Europas framställningar, så är det denna nya handling, hvilken ej kan betraktas annorlunda än som en blodig förolämpning mot Frankrike och Österrike. Emellertid äro dessa båda makter nu ställda på afgörandets spets — och den polska frågan har åter inträdt i ett nytt utvecklingsstadium. En blomsterexposition af ganska stort intresse öppnas i dag kl. 10 f. m. af handelsgartnern S. Lund-Leiberg i hans etablissement vid Nya Allen. Under det anordningarne i går e. m. sortgingo hade vi tillfälle att taga densamma i betraktande, och den lofvade då mycket godt. De båda växthusen, hvilka prunka med en oräknelig mängd blommande växter, hufvudsakligast hyacinter och rosor, äro sinsemellan för tilltället förenade genom ett granklädt och med lefvande växter prydt galleri. Anordningen af det hela är, såvidt de trånga växthusen medgifvit, lyckad, och man måste förvåna sig öfver, huru det lyckats hr L. att till denna tid, då hyacinternas blomstringstid redan är längesedan förbi, hafva kunnat konservera en sådan massa dylika blommor, nu stående i sin skönaste fägring. — Som man af annons finner erhåller hvarje besökande en artikel af expositionen. Finland. Vi äro skyldiga att modifiera en i vår senaste uppsats om Finland förekommande uppgift, det hela ungdomen vid Heleingfors universitet visat belåtenhet med prof. Snellmans utnämning till senator. Vi ansågo oss endast kunna förklara denna belåtenhet af en möjlig vindomkastning i studentkårens opinion genom någon plötsligt uppstånden ide, att Snellman skulle i närvarande stund för Finland vara situationens man och bereda seger åt idealet af en afskiljd, oafhängig finsk nationalitet. Vi grundade detta vårt antagande på en i Helsingfors Dagblad intagen förklaring af en hr Krohn, som anfört en del studenter, de der uppvaktat den nyutnämnde senatorn, och hvilken samme offentligt uttalade, att han varit ombedd föra hela den finska studentkårens talan vid detta tillfälle. Emot denna hr Krohns något oförskämda, synes det oss, förklaring ha nu 78 studenter, deribland tjugo graduerade, i Helsingfors Dagblad infört en tormlig protest mot 1:mo hr Krohns sjelstagna myndighet och 2:do mot befogenheten hos det studentmöte, som valde hr Krohn till talare, att fatta beslut i hela studentkårens namn. En del intriger tyckes äfven ha bedrifvits, för att få i svånd den opinionsyttring som åstadkommits, hvilka kasta något ljus ötver situationen. Ytterligare protester i samma anda skola troligen ej uteblifva, och, med vederbörliga reduktioner, resultatet kanske till sist bli, att det blott var ett mindre antal af Helsingfors studentkår, som egnade hr S. sin hyllning, — och är det så, då blir situationen oss åter klar, och Snellmans senatorsskap skall än ytterligare lemna bevis för att här gäller personen mindre, men systemet allt. Äregirig som han är, skall S. snart undergå dylika maktegandes vanliga lott och göra stängslet mellan sig och nationen större: deri olyckan för Finland; men med samma skola de högre maktegande finna det nya redskapets svaghet och obrukbarhet — och den utkramade citronen skall snart ligga bortslungad, föraktad af alla: deri den medelbara lyckan för Finland. Betecknande för det intresse, med hvilket det frivilliga nationalförsvaret omfattas å högre ort, är den af oss förut omnämnda rangförhöjningen för löjtnanten i armen J. N. Lindh, som blitvit tillagd kaptens namn, heder och värdighet. Kapten Lindhå är nemligen samma person, som så ifrigt och outtröttligt och samt så god framgång verkat för folkbeväpningons utbredning ä Dalsland. En ganska originel person, f. d. prosten och kyrkoherden i Jungs pastorat af Skara stitt, mag. P. Selander, har d. 24 d:s flyttat till ett bättre lif, i sitt 69:de års ålder. Liksom de flesta ännu lefvande äldre kyrkoherdar hade han börjat sin bana i skolverkets tjenst, der de dubbla tjensteåren så småningom gåtvo stora fördelar vid förslags upprättande till pastorat. Under en längre följd af år var han sålunda rektor vid Wenersborgs dåvarande lägre lärdomsskola, från hvilken tid hundradetals anekdoter finnas om de spratt, som pojkarne spelade honom och han dem. Någon annan respekt, än den han för ögonblicket kunde injaga antingen genom sitt stora spanska rör eller handplaggsriset, lyckades han aldrig förvärva. Sluuigen lomnade han den bullersamma lärosalen och tillträdde år 1839 ofvannämnda pastorat, hvarefter Wenersborgs skola genast under sin ännu dervarande rektor erhöll en annan lyftning. Hans sarkastiska och för dispyter böjda lynne samt hans egenheter i öfrigt bragte honom snart i a