saran bli från preussisk sida. Skulle något kunna förmå den vankelmodiga preussiska regeringen att ställa sig på vestmakternas sida, skulle det vara utsigten att vinna fördelar öfver Danmark. Den skulle så mycket lättare kunna frestas att tillgripa denna utväg, som den tyska folkstämningen är emot förbundet med Ryssland, hvaremot den skulle med jubel helsa ett angrepp, på Danmark; at glädje häröfver skulle kanske den preussiska deputerade kammaren uppgifva sitt motstånd mot armåorganisationen. Kriget med Preussen komme då likaväl; men då skulle vi alldeles icke ha något bistånd. Vestmakterna skulle ej ha något intresse af att hålla på Danmarks sak tvärtom, och Sverige-Norge kunde då, om det sjelft vore inveckladt i krig med Ryssland, ej med bästa vilja i verlden skicka oss en enda man till undsättning. Vi vore då ohjelpligt förlorade, och, hvilket vore det värsta, vi förtjenade vårt öde. Jag har sagt, att Sverige-Norge icke skulle kunna hjelpa oss, om det också ville. Men frågan är, om det i så fall skulle vilja. Meningen med ett nordiskt förbund, hvilket vi alla önska, hvilket vi alla inse vara en nödvändighet för Danmark, af hvilket vi redan — fastän det icke på minsta sätt är organiseradt — hafva skördat stor fördel, är väl ändock icke, att Sverige-Norge skall bistå oss mot våra fiender, och vi icke visa dem någon gengäld. Det är Nordens gamla förbannelse, att Sverige och Danmark följt en fiendtlig politik, att Sverige på sin tid var de gottorpska hertigarnes ständige allierade och Danmark Rysslands. Denna dårskap, denna synd har kostat oss säkerheten af vår gräns mot Tyskland, utan att tala om Norge: den har kostat Sverige Finland, bådadera till stor skada för hela Norden. Sverige och Norge äro alltid utsatta för fara, så länge Ryssland beherrskar Finland, de måste begagna tillfället att återvinna detta land, om än icke som en eröfrad provins, utan som en sjelfständig stat i likhet med Norge. Detta ligger äfven i vårt intresse, att Sverige, vår ende bundsförvandt mot Tyskland, är så starkt som möjligt. Ett nordiskt förbund af fyra stater skulle vara lättare att organisera än af tre; särskildt skulle norrmännens och många danskars fruktan för, att Sverige skulle bli för mäktigt i ett sådant förbund, och svenskarnes fruktan för, att danskar och norrmän skulle kunna bli dem för starka, försvinna, om Finland kom med som en fjerde länk. Härvid vill jag emellertid icke dröja längre. För närvarande är det ju icke tal om en sådan union. För ögonblicket är det endast fråga om, att SverigeNorge på intet sätt kunna vara tjenta med att ha en lat eller tillochmed opålitlig förbundskamrat i Danmark. lar det danska folket visat sig nog sömnigt, den danska regeringen nog försagd, att icke begagna det närvarande tillfället, då alla omständigheter stöta tillsammans, för att göra det fördelaktigt för oss sjelfva att dela Sverige—Norges fara vid ett kraftigt uppträdande mot Ryssland, så måste våra brödrafolk förlora all tillit till oss. Det finnes då för en framtid endast utsigt till att Danmark, då Ryssland åter kommit till krafter, skall låta sin politik bestämmas med afseende på denna makts fiendskap, således utsigt till att Sverige—Norge aldrig skola kunna räkna på Danmarks bistånd. Stå Rysslands arfsfordringar vid makt, finnes det vidare utsigt till att Danmark, om prins Christians manliga linie dör ut, blir en rysk vasallstat. En för Sverige—Norge så farlig och sörderflig eventualitet måste de förenade rikenas regering sträfva att genom alla möjliga medel förebygga. Men då det danska folket vid närvarande tillfälle förklarat sig fallit med hänsyn till nordisk brödrakänsla och politiskt begrepp, återstår endast ett medel, nemligen Danmarks delning mellan Sverige och Preussen, under hvad form den senare makten än skulle vilja göra sig till herre öfver. (jutska) halfön; det behöfde ju icke ske gonom dess införlifvande i den preussiska monarkien som provins, det vore tillräckligt, om den blefve en tysk förbundsstat. Det är ett ohyggligt framtidsspöke jag trammanat. Men är det blott ett spöke? Ja, om Danmark ärligt och oförbehållsamt sluter sig till den svensk—norska politiken mot Ryssland. Annars tyckes all mensklig beräkning oundvikligen skola leda det derhän, att spöket förvandlas till den renaste verklighet. Och vi skulle ha förtjent den. Danmarks gamla rike skulle gått under med vanära, emedan folket var för trögt och segt, att vilja gengälda det bistånd, som det erhallit och fortfarande önskar erhålla från brödrafolken. Ett sådant folk har verkligen ingen rätt att existera. På ett annat ställe i brefvet yttrar försattaren: Jag vet nog, att det sinnes många, som tadla den ifver, svenskarne ådagalagt vid detta och föregående dylika tillfällen, t. ex. den ita