Jag tror att min själ då ätervann sin förlorade jemvigt. Jag hade gifvit mycket noga akt på mig sjelf, sedan jag for från Wildernsea och sökte beherrska mig. Ofta då jag satt i doktorns stilla familjekrets undrade jag om någon misstänkte min hemliga sjukdom. Ödet tillät mig ej att vara god; det tvang mig att bli en usling. En månad efter mitt giftermål läste jag i en af Essexs tidningar att en viss mr Talboys, som haft tur i guldminorna uti Australien, skulle återkomma till England. Hvad skulle jag taga mig till? Jag sade nyss att jag kände Georgs karaktersfasthet. Jag visste att den man, som rest till antipoderna och förvärfvat en förmögenhet åt sin hustru, skulle röra upp himmel och jord för att finna henne. Huru skulle jag kunna gömma mig för honom? Om han ej kunde bringas på den tanken att jag var död, skulle han aldrig upphöra att söka efter mig? Tanken på den fara jag lopp förvirrade mig. Ännu en gång kom min själ ur jemnvigt, ännu en gång passerade jag den osynliga gränsen och blef svagsint. Jag reste till Southampton och träffade min far, som lefde med mitt barn. Ni mins väl att mrs Vincents namn användes som förevändning för den plötsliga resan, och att jag genomdref att få fara ensam med Phocbe Marks. Jag lemnade denna på hotellet och begaf mig till min fars hus. Jag anförtrodde min far hela hemligheten af min fara. Hvad jag sade honom sårade icke mycket hans hederskänsla, som säkert förslöats af fattigdomen. IIan tog ej anstöt af hvad jag gjort men blef mycket uppskrämd och lofvade mig