romligt, i trots af sin ihärdighet, och att den polska nationaliteten i dag är lika afsöndrad l: rån den ryska, ja, lika fiendtlig mot denna, som den var före den sista delningen, oaktadt illa den ryska regeringens listiga eller våldsamma ansträngningar att göra ett folk af polackar och ryssar och oaktadt att dessa nationer, såsom begge tillhörande den slaviska racen äro beslägtade. Den, som räsonnerar så, må besinna, att den kedja af nedriga ränkor och upprörande våldsgerningar, som förde tilll: Polens trenne styckningar, varit väl egnad att grundlägga ett nationalhat, som hvarken århundraden eller årtusenden kunna utplåna. Och när dertill kommer det gräsliga förtryck, som Ryssland med ringa mellanskof tillåtit sig i de röfvade länderna, jemte den omständigheten, att polackarnes kultur är högre och äldre än deras, så är det helt naturligt att detta nationalhat vuxit i stället för att aftaga. De polska fosterlandsvänner, som ej kunde uthärda moskovitismens grasserande i deras fädernesland gingo i frivillig landsflykt, och många bland dem lade små påsar, fyllda med polsk jord på sina bröst. Redan då såg man polska emigranter hoptals i de tappra skaror, som på ett eller annat ställe i Europa kämpade för friheten och det nationella oberoendet. Polska legioner stridde för det republikanska Frankrike med samma utomordentliga tapperhet, som väckt Europas beundran under den hårdnackade, men fruktlösa kampen för Polens nationella sjelfständighet. Sannolikt bidrog den omständigheten, att de kämpade mot de stater, som delat deras fädernesland att stegra deras mod. Den franska hänförelsen för nyare tidens störste härförare delades af de polska legionerna, och fortfor äfven sedan han såsom kejsare ordnat Europas angelägenheter efter sina politiska beräkningar. Napoleon å sin sida skattade högt sina polska krigares tapperhet och räknade dem bland sina kärntrupper. Hvad som isynnerhet bidrog att fängsla dem vid hans person, äfven som att elektrisera befolkningarne i de pelska staterna, voro hans oupphörliga, ehuru dunkla antydningar om sina planer för Polens befrielse och pånyttfödelse. Såsom en början dertill betecknades upprättandet 1806 af hertigdömet Warschau, hvilket bildats af från Preussen erötrade polska provinser, som kejsaren öfverlemnat åt konungen af Saxen. Då emellertid detta nya hertigdöme icke blott beherrskades af en tysk suverän utan äfven fick uppbära den kejserliga alliansens tunga bördor, då den t. ex. måste uppsätta hjelptrupper för Napoleons fälttåg, herbergera hans armåer och bestå donationer och domäner åt de fransmän, som han ville belöna, så är det klart att dess existens ej kunde vara synnerligen afundsvärd. 1809 tillöktes hertigdömet på Österrikes bekostnad med vestra Galizien, hvilket stärkte hoppet att den mäktige ombildaren och förstöraren af stater, ämnade väcka konungariket Polen upp från de döda. Napoleons upprop tvenne år senare till polska folket att deltaga i hans stora kamp mot Ryssland hörsammades af talrika polska fosterlandsvänner, oberäknadt den i hertigdömet Warschau upprättade armåen, och den skulle blifvit långt allmännare åtlydd, om ej hans alltmera framträdande universal-monarkiska tendenser jemte den tvetydiga och vacklande hållning, han alltid intagit i den polska frågan, afkylt den polska entusiasmen för denne mäktige furste, som polska nationen först betraktat som den himlasände återställaren af dess sjelfständighet. Napoleons polska trupper höllo troget ut hos konom under det olyckliga fälttåget i I Ryssland; de betäckte hans återtåg och soljde honom genom Tyskland till Frankrike.