för Snellmans djerfvaste motståndare, redaktören af Helsingfors Tidningar, magister Schauman. Retlig till sin karakter, kastade Snellman sig alltmera åt ryska sidan, och hans program är oförtydbart: Finlands nära allians till Ryssland, för åstadkommande af Finlands styrka. Hvem kan väl förbise analogien mellan detta program och markis Wielopolskis i afseende på Polen? Hr Snellmans inkallande i finska senaten beteckna vi derföre såsom en händelse af stor betydelse, hvilken kan få en ännu oanad utsträckning. Till en början skall den uppröra partierna i Finland och der framkalla en afvaktande spänning med hänsyn till stundande händelser, hvilken redan i och för sjelf måste ha ej ringa verkan. Helsingfors Dagblad uttalar ett likväl ingalunda oblandadt hopp — fennomant som bladet i icke obetydlig mån är —, att en så bold kämpes för det nationala språket i Finland, som Snellman, inträde i senaten äfven skall leda till en nationel regering. Fordringarne växa, slutar bladet; och tillfredsställas de icke, skall hr Snellman förmodligen snart finna den stora mängden af dem, som kämpat vid hans sida för finska språket hafva öfvergått med oss till — oppositionen. — För vår del anse vi, må vi säga det öppet, Snellmans inträde i flnska senaten som en omedelbar olycka för Finland. hvilken dock kan medelbarligen leda till lycka. Danmark och IIolstiens afsöndring. Större delen af den engelska pressen synes gilla danska regeringens förut omnämnda förslag till Holsteins afsöndring. Morning Post biträder den obetingadt, och tillägger: :skulle Tyskland visa håg att intervenera i Slesvig, skulle de andra makternas politik näppeligen tåla det. — Standard finner det mycket riktigt, att danska regeringen slutligen antagit ett eiderdanskt program och fästat afseende vid den allmänna stämningen. — Saturday Review och Morning UHerald lyckönskar danskarne till att hafva valt ögonblicket så väl, eftersom Preussen just nu är för vanmäktigt att kunna göra ett passande motdrag. — Det beror, på skulle vi tro, om danska regeringen äfven visar nödig kraft, då den enart måste, såframt den ej velat göra ett steg framåt för att taga två tillbaka, söka skaffa Slesvig en med tidsandan och folkets behof mera öfverensstämmande folkrepresentation. Det redan tagna steget måste dessutom leda till ytterligare andra, mera ingripande, såsom t. ex. tullgränsens flyttning till Eidern Åe, och dertill fordras tid. Skall engelska pressen, äfven om Preussen skulle återvunnit sin styrka, äfven då understödja med sitt bifall dessa danska regeringens eventuela och af folkstämningen äfven högt fordrade åtgärder? Professor A. Geffroy, såsom bekant en varm vän af Norden och väl bekant med våra förhållanden, skall nu lemna Revue des deux Mondes, der han hittills vanligen skrifvit, och öfvertaga redaktionen af den officiela Moniteurs dagliga politiska öfversigt. — Denna underrättelse skall utan tvifvel med synnerligt nöje upptagas i Skandinavien. Polska mötet i Christiania bevistades af 3 å 1,000 menniskor. I den stora gymnastiksalen på fästningen, der mötet hölls, var uppförd en tribun, smyckad med Norges flagga och vapen. På galleriet fanns en musik-kår, hvilken med sansarer beledsagade hvarje resolutions antagande. Mötet beslöt framlemnandet af en adress till furst Czartoryski med följande resolutioner : Det polska folket har, utan att ha kränkt eller utmanat sina grannar, genom deras öfvermakt beröfvats sitt oberoende på ett sätt, som hotar hvarje mindre stat med de största faror. Det sätt, hvarpå polackarne sedan blifvit styrda, har tillintetgjort eller inskränkt den enskildes frihet och borgerliga lycka likasom hela nationens. Det polska folkets förnyade uppror under do sista 100 åren kunna icke betraktas som uppror, utan såsom rättmätiga försök, att återvinna den värdighet och det välstånd, hvartill hvarje menniskosamfund bör sträfva. Sålänge ett hjeltemodigt folks förtviflade missnöje fortfar och ständigt förökas genom nya grymheter under och efter hvarje uppror, utsättes Europa alltjemt för faran af ett allmänt krig. Det är derföre en pligt för hvarje medlem af ett fritt statssamfund, att uttala en önskan om, att den förtviflans kamp, som nu föres i de polska provinser, öfver hvilka Ryssland herrskar, må sluta med att de erhålla en styrelseform, som tillfredsställer deras berättigade sordringark. De talande voro lektor Daa, skollärare II. Nissen, Frölich, Kildal, kand. Ebboll och Sten. Till sist uppträdde åter lektor Daa, sägande: Mötets verk är nu åndadt; besluten äro antagna och det med en enstämmighet, som gör hvarje ytterligare omröstning öfverflödig. Men det fordras likväl ännu, att mötet bemyndigar inbjudarne och hvarje annan, som önskar underteckna adressen, att ombesörja att den afsändes till furst Czartoryski i Paris (bifall). Och dertill vilja vi ännu lägga ett: lefve 321 077 AN Pp få må orm HALS