sina kladningsvock gick öfver tröskeln och stannade vid dörTen afbilande tillätelsen att nalkas den hviloplats i det inre af rummet, som mylady tjelf innehade. Det var Phocbe Marks, värdens i Mount Stanning bleka bustru. — Jag ber om förlåtelse, mylally, för att jag kommer in utan er tillåtelse, men jag trodde att jag kundv våga gå genust in utan att låta fråga derom. — Ja, ja, Phoebe, det kunde du visst. Tag af dig hatten, du ser så kall ut din stackare! Och kom hit och sätt dig här. Lady Aulley pekade på den låga ottomanen, hvarpå hon sutit några minuter förut. Kammarjungfrun hade ofta eutit på den, lyssnande på myladys prat, när hon var sin frus sällskapsdam och förtrogna. — Sitt ned, Phoebe, upprepade lady Audley, sitt ned här och prata med mig. Det var mycket roligt att du kom hit i qväll. Jag kände mig så grusligt ensam på detta dystra ställe, Mylady ryste och såg sig omkring i deta praktfulla rummet, nästan som om Sevresporcellänet och bronspjeserna, bublen och ormulun varit de multnande prydnaderna i något gammalt slott. IIennes tankars dysterhet hade meddelat sig åt allt som omgaf henne, och alla yttre föremål lånade förg af det bedröfliga inre lif, som långsamt framskred i hennes qvalfulla bröst. Ilon hade talat fullkomligt sannt, då hon sagt, att hon var glad öfver sin förra kammarjungfrus besök. Hennes naturliga lattsinnighet kom henne i farhägornas och lidandets stund att omfatta detta svaga värn, Ilon sympati