— — — — bärande träd hvaremot hvalar, vattendjur oci foglar först skapades på femte dagen. Vi vet: väl nu litet hvar, huru stort inflytande solen: ljus och värme utöfva på vegetationen. ja, at denna tillochmed betingar sol för sin existens Melin menar att jordens egen värme och der mängd kolsyra, som svåfvade ofvan, skulle h: uppdrifvit den praktfulla vegetation, som d: rådde. Vi lemna detta derhän, och vilja en dast framhålla det af geologien styrkta fak. tum, att innan denna praktfulla vegetation kom till stånd, funnos endast de lägsta af sjöväxter, likasom jordlagret utvisar, att de första djur voro de lägsta djurarter, uteslutande be. boende hafvet, såsom blötdjur, stråldjur, och att foglarne först i en senare period började framträda; de lägsta djuroch de lägsta växtarterna träffas dessutom samtidigt i samma formation, hvarföre en sådan tidskilnad som den Moses angifver (3:dje och 5—6 dagen) af geologien fullkomligt bestrides. Det anförda torde vara tillräckligt, för att visa, att den mosaiska skapelsehistorien är alldeles olika med de nu rådande astronomiska och geologiska åsigterna. Det är tydligt, att hela denna berättelse är framställd från en olika synpunkt med den, som vi nu måste intaga; att tingens ordning är förvänd i jemförelse med hvad vi nu veta den vara, om man än kan här och der uppleta några allmänna jemförelseoch likhetspunkter. Skulle vi t. ex. vilja, såsom äfven förf. af Teologisk Månadsskrift tyckes vara hugad för, antaga, att skapelsedagarne voro ofantligt långa, liksom man förut föreställde sig att våra förfäder voro riktiga jättar i jemförelse med oss (hvilket arkeologiska forskningar redan slående vederlagt), och att således en dag var en hel period, sådan geologerna behöfva den; då torde man fråga, huru gräs och örter, som skapades på tredje dagen, af hvilken vardt afton och morgon (såsom bekant, delar den judiska tidräkningen dygnet från afton till afton), kunde uthärda den långa natt, som följde på aftonen, och om de ej måste derunder dö af brist på dag. Det finnes intet, som styrker att vegetationen i de första formationerna var för menniskan ätbar, och dock synes oss den mosaiska berättelsen bestämdt mena, att de en gång skapade gräsen och örterna voro bestämda till mat för menniskor och djur. Jemför man vidare 1 kap. 29, 30 verserna i Genesis med 9 kap. 3 v., efter Syndafloden, i hvilken senare vers djuren gifvas menniskorna till mat, måste man gerna komma till den slutsatsen, att, enligt den första åvigten om skapelsen, menniskor och djur i sitt ursprungliga tillstånd icke voro köttätande. Förut nämnde engelske förf. yttrar: Det är onödigt, att säga, att detta oftast varit den betydelse man gifvit åt den mosaiske skriftstillarens ord, tills dess en klar uppfattning at skapelsens plan, som bestämde tigern och lejonet till köttätare, och senare geologiens bevis för att köttätande rofdjur existerat bland jordens preadamitiska innevånare gjorde det nödvändigt att ej känna till denna betydelse. Vi nödgas för dagen afbryta vår uppsats, men skola nästa gång söka framställa den stora betydelse Bibelns lärdomar hafva för menskligheten, då de uppfattas såsom de böra, efter sin anda och ej blott efter bokstafven, som dödar. Skulle väl t. ex. den ortodoxe författaren i Teologisk Månadsskrift vilja gula det kristliga sätt emot fiender, som anbefalles i 5 Mosebok 20: 10—18. der det heter: När lu drager för en stad till att bekriga honom, skall du först bjuda dem fred. Gifva de dig ett fredligt svar och låta upp för dig, så skall ilt folk, som der inne är, vara dig skatt skylligt och underdånigt. Men om de icke vilja