— — 2— sasthålla för oss, väl vetande att uppgifvandet af en punkt i systemet kan medföra fara för hela teorien. Det märkliga 7-talet i Bibeln, som författaren i Teologisk Månadsskrift fäster så ofantlig vigt vid, att han anser det djupt grundadt i Guds väsende?, får lika litet betviflas, som det säkerligen skulle anses gudlöst att tro Gud upphöjd öfver all tid, ötver alla vare sig binära eller andra talsystemer. Den af Moses bestämda ordningen för skapelgens gång får ej heller revideras af sorskaren, som vill i naturen se en gudomlig lag, oföränderlig just genom sin gudomlighet och sammanhållande allt genom samma sin egenskap; den ortodoxe skribenten kommer då och säger: man bör besinna, att Den, som gifvit naturen lagar, också kan af vigtiga orsaker, om vi så må säga, ändra dem; eljest skulle alla konungars konung vara vanmäktigare i sitt allmaktsrikes styrande, än de borgerliga samhällenas stiftare. Och naturligtvis vore man en gudahädare, om man invände, att alltings orsak ej kan behöfva ändra sin gudomliga verldsplan, att just naturlagarnes oföränderlighet bevisar vanmakten hos de menskliga konungarne mot alla konungars konung, hvars lagar äro så fullkomliga, att de ej kunna tänkas bättre. Enligt Moses, skapades ljuset redan första dagen, och Gud kallade ljuset dag och mörkret natt; men först på fjerde dagen skapades solen, hvars ställning till jorden dock kan af hvilken skolgosse som helst visas utmärka och bestämma dag och natt. Professor H. M. Melin har visserligen sökt att på ett sinnrikt, ja, vackert sätt i sin bibelöfversättning uttyda denna mot vår nuvarande uppfattning stridande framställning; men dels är hans uttydning ej grundad på vetenskapliga fakta, alldenstund solljusets uppkomst ännu ligger utanför naturforskningens hittillsvarande område, och kan derföre från vår ståndpunkt ej godkännas, om än beundras, dels tyckes ej heller förf. i Teologisk Månadsskritt gilla hr Melins förklaring öfver den mosaiska skapelsehistorien. Möjligheten af Moses antagande kan ej gerna tänkas grundad på annat än då rådande åsigt om jorden som skapelsens medelpunkt, kring hvilken sol, måne och stjernor ordnades, för att de skina skulle på jordena. Copernicus och Galilei, samt alla de senare tidernas forskare ha mycket ändrat begreppen i detta fall, och vi ha väl kommit till den öfvertygelsen, att lika litet som solen uteslutande är sattpå himlafästet för jordens skull, lika litet är verlden skapad blott för vår, menniskornas, skull; båda, jorden och menniskorna, äro vi blott en ringa länk i den stora, för vår tanke osattliga skapelsekedja, som kanske återspeglar blott ett sor oss otänkbart ringa bråktal af det gudomliga väsendet. En engelsk författare visar ock, huru man förut innan astronomien hunnit till den grad af utveckling som den nu innehar, alldeles icke ansåg orimligt, att ljuset och tidsmätningen existerade före solens tillkomst, och citerar för detta ändamål en punkt i Ambrosii Hexameron (lib. 4, cap. 3), hvari det heter: Vi måste betänka, att dagens ljus är ett, solens, månens och stjernornas ett annat, — alldenstund solen genom sina strålar tyckes öka dagsljusets prakt; ty före soluppgången dagas det, men dagen är så ej i fullt sken, ty middagssolen ökar ännu mera dess glans. Att någon annan åsigt rådle på Moses tid, är ej antagligt, men huruvida denna åsigt i våra dagar håller streck, lerom kan, såsom sagdt, nästan hvilken skolsosse som helst lemna upplysning. Det heter vidare, att jorden, då frånskild rån vattnet och bildande det torra, på tredje lagen började bära lagen började bära gräs och örter — och örter och frukt-Å