slående mot fönsterrutorna samt betraktade de röda remnorna i de brinnande kolen. Jag skulle hålla en ganska nätt predikan och traktera med gamla moralkakor, om jag begagnade mig af tillfallet för att deklamera mot konst och skonhet, em dan mylady i detta eleganta rum var olyckligare än mången halft uthungrad sömmerska är i sin usla vindskammare. Hennes olycka var ett djupare sår än ett sådant plaster som rikdom och lyx kunde bota den; men som denna olycka var af undantagsnatur, duger den icke som bevis för satsen att fattigdom och uselhet äro önskvärdare än rikedom. Benvenuto Cellinis snidericr och sevres-porcellanet kunde ej göra h.nne lycklig, emedan hon ej mer befann aig iwm den sfer, der de herrska. llon var icke mera oskyldig och kunde ej mer erfara det nöje man finner i konst och skönhet, emedan det är vit oskyldigt nöje. 8ex eller sju år tidigare skulle hon känt sig lycklig i besittningen af detta lilla Aladdins gemak, mn hon hade utträdt ur de sorglösa njutuingslystna menniskornas krets och förvirrat sig långt bort i en öde labyrint af skuld och bedrägeri, fruktan och brott. Och alla de skat er, som voro sammanförda här för hennes räkning, kunde ej ha boredt henne något annat nöje än det att kasta dem i en hög under fötterna och trampa sönder dem i gräslig förtvitlan. Saker skulle dock kunna timat, som skulle väckt hos henno en hemsk glädje, en ryslig triumf. Om Robert Audley. hennes obeveklige siende och outtröttlige förföljare, legat död i nästa rum, skulle hon jublat öfver hana bår. (Forts.)