2 mindre gårdar lades i aska och 3:ne skadades; kl. 9 i går s. m., då telegrammet afgick, var allt släckt. Eldens uppkomst är obekant. Skara Stifts presterskap lärer, enligt till oss benäget gjordt meddelande, nu med särdeles hog, och i vissa kontrakter enhälligt, underskrifva den inom det cirkulerande tacksägelseadressen till H. M:t konungen, sedan denna adress i någon mån af författarne till densamma blifvit ändrad. Att den ifrågavarande adressen skulle vinna mångas inom stiftet bifall var att förmoda, då det är bekant att inom detta stift länge funnits i allmänhet sådana åsigter som lifvas och underhållas af en frisk anda, hvilken den humane och inom sitt stift älskade biskop Butsch låtit få ostörd utveckla sig. Det förljudes, att äfven i ett annat stift, norr om Mälaren, en enahanda adress påtänkes, utom hvad som i samma anda låter höra sig söder om Mälaren. En dansk prins på Greklands tron. Enligt ett till Köpenhamn ingånget telegram från London, har grefve Russell verkligen föreslagit H. K. H. prins Wilhelm till Danmark prins Christians andre son, broder till prinsessan Alexandra) såsom kandidat till Greklands tron, och har franske kejsaren beredvilligt gått in på detta den engelske utrikesministerns förslag. — Enligt telegram till H. T. har prins Christian emottagit det gjorda anbudet. Mycket väsen för ingenting. Fedrelandet lemnar nu redogörelse för den i går antydda mystiska schismen mellan danska utrikesministern Hall och Englands v. konsul i Köpenhamn, hr Rainals. Det är ingenting mer och ingenting mindre än skatten för en hund, som så plötsligen erhållit naturen af en statsaffär, osmaklig, det är sannt, men dock en statsaffär, som kan bli ett ypperligt ämne för en liten orvaroddisk seuilleton öfver temat: huru en hund kan ligga begrafven. Saken är till den grad pikant, att den väl förtjenar återgifvas. r 1860 vägrade nemligen hr Rainals erlägga den af honom fordrade skatten för en hund, och grundade sin vägran derpå, att han såsom britisk undersåte, den der ej dref något yrke, tillhörde kategorien främmande konsuler, hvilka äro fritagna från personliga skatter. Utrikesministern Hall begärde polisdirektörens förklaring, hvilken, utan att dock erkänna hr R:s fordran, erbjöd sig att utan ersättning lemna honom stämpel till hans hund. Utrikesministern meddelade britiska gesandtskapet denna holisdirektörens förklaring, men erholl ett svar från R., hvari denne tillbakavisade anbudet och fordrade fritagandet som rätt. För exemplets skull skaffade hr Hall sig nödiga upplysningar och kom till det resultat, att hr R:s fordran var oberättigad. Det visade sig nemligen, att han var född i Köpenhamn 1817 och 1848 aflagt borgare-ed i Helsingör, och att han således var dansk, ej britisk undersåte. Britiske gesandten Paget blef i år derom underrättad; men på grund af hr E:s försäkringar, att han aldrig aflagt ed till någon dansk konung, uttalade hr Paget starkt tvifvel om det anförda faktum och begärde bevis derför. Till svar erhöll han en atskrift af Helsingörs rådhusprotokoll, hvari hr R. styrktes ha aflagt den ed, som Fiedrelandet maliciöst anser sannolikt nog att han glömt. Utnämning. Till underlöjtnant vid LifEd (A1A1A — — ):) 1 1 9