kommorskollegium på 7 års tid meddeladt sa brikören C. A. Öberg härstädes å af honom uppfunne räddningsdynor för sjöfarande. Hr berg, som nyligen under ett besök i Stockholm hade företräde hos H. M. konungen, fick dervid förevisa en modell till ofvannämnda räddningsdynor, med hvilkas konstruktion — — —— — —— — I. M. uttryckte sin belåtenhet på ett för hrs Öberg högst smickrande sätt. — Hr Öberg lärer redan fått beställningar af flera härv. skeppsredare å dylika dynor, hvilka derjemte komma att inom kort finnas till salu hos skeppsfurnerarne härstädes och i Stockholm. Ur Anna Brita Perssons lesnad. IIutsru Persson, som numera sitter häktad för det gräsliga mordet i Haga, hade, innan hon för andra gången flyttade hit till Göteborg, åtskilliga tjenster såväl på landet som i några småstäder. Från en af dessa ha vi hört berättas följande historia, hvilken bevisar på en gång hennes makalösa djerfhet och hennes syndighet. Hon innehade nemligen tjenst i ett förmöget hus, hvilket i synnerhet var väl sörsedt med bordsilfver. Anna Brita som alltid varit mycket benägen för krångel med penningar, funderade my cket på huru hon skulle kunna förskaffa sig en summa af några hundra riksdaler, till hvad bruk förmäler icke historien. Slutligen fick hon en ide. Hon förskaffade sig på ett eller annat sätt nyckeln till det väl förvarade skåp, hvari herrskapet förvarade sitt bordsilfver och hvilket blott öppnades då silfret vid högtidligare tillfällen skulle prunka på det väl försedda bordet. Sedan hon uttagit största delen af siltret låste hon åter till skåpet och lade nyckeln tillbaka på sitt ställe. Nu fanns det i staden en gammal krögare, hvilken liksom Anna Britas husbondfolk hade mycket godt om penningar. At dessa delade han äfven med sig åt sin behöfvande nästa. Men han fordrade erkänsla för sina tjenster — denna vackra men olagliga erkänsla som representeras af 20 procent eller ännu mera. Till denne man begaf sigs Anna Brita med det annammade siltret och helsade från sin fru, som, sade hon, för tillsället nödvändigt behöfde penningar för att betala en skuld hvilken hon icke ville omtala för sin man. Anna Brita besvor derföre il: sin frus namn den välgörande krögaren att mot säkerhet af silfret, hvilket hon aftäckte för procentarens beundrande blickar, lemna henne tvåhundra riksdaler. Frun vill gifva 20 procent, 30 procent — hvad som helst — och dertill återbetala det hela inom några få veckor, förklarade hon. Krögaren som visste att frun var mycket förmögen och dessutom såg att silfret var värdt fem gånger den begärda summan, gjorde inga svårigheter, utan lemnade penningarne. Anna Brita återvände belåten med de tvåhundra riksdalarna på fickan, och allt var så till vida godt och väl. Men litet senare förkunnade frun för henne att ett stort kalas dagen derpå skulle hållas. Anna Brita visste mycket väl att detta betydde detsamma som att silfret skulle fram. Goda råd voro nu dyra, men hennes sinnesnärvaro öfvergaf henne ej. Hon skyndade bort till krögarn och förklarade att frun var på randen af förtviflans afgrund, berättade om det kalas som skulle hållas och huruledes frun omöjligen kunde för tillfället skaffa penningar, men ännu omöjligare upptäcka saken för sin man och slutade, under löfte om den högsta procent som någonsin bländat en blodsugare, med att besvära krögarn om att få låna silsret blott på en dag. Nåväl: i småstäder tro ej ens procentare alla menniskor om ondt, och lockad af Anna Britas lysande förespeglingar lemnade han silfret tillbaka på en dag. Procentaren var lurad och Anna Brita Persson återvände hem, satte obemärkt silfret tillbaka på dess plats och låtsade för öfrigt om ingenting. Kalaset hölls emellertid och flera dagar förflöto, men något silfver hörde procentaren icke af. Han vände sig till frun men hon visste om ingenting, och nekade att betala; han vände sig till herrn, men denne som var säker på att hans hustru ej kunnat begå ett sådant streck som krögaren beskyllde henne för, bad honom gå för pocker i våld; han vände sig till Anna Brita, men denna bad honom gå samma väg och sade att han var galen. Detsamma förklarade hon för sitt herrskap, då hon af dem togs i förhör. Hvad skulle procentaren göra? Inga bevis, inga papper — han måste nöja sig med förlusten af sina tvåhundra rdr och tiga, ty så fort han öppnade munnen i detta ämne skrattade den lilla staden från den ena tullen till den andra. Fastighetsförsäljning. Eriksbergs mekaniska verkstad och gjuteri har af fabrikör J. F. Michaeli, genom stadsmäkl. Aug. Spaak, försålts till fabrikör D. W. Flobeck för en summa af 26,500 rdr rmt. Af annons i dagens tidning finner man det hr Flobeck kommer att för egen räkning fortsätta fabriksrörolaan hvilkan han förut I frma med hr Mio — —