en till hands varande spann vatten deröfver. Sedermera gjorde hon alarm. Börje hade jemte den förut omtalade Svensson, för hvilken Larsson skulle framställt propositionen om att tända på, spikat igen dörren. — Tärpytsen hade stått på vinden i tre veckor (anmärkas bör att det skulle varit för omkring tre veckor sedan som Svensson skulle blifvit vidtalad om antändningen) och sedan samma tid hade hon anmärkt att väggen varit bestänkt med tjära Kläder som förut hängt på vinden hade äfven sedan den tiden blifvit neätagna. Larsson blef af henne sedd på vinden i förra veckan. . . Bagaren Fredr. Eriksson hade af sin lärling blifvit uppmärksamgjord på att det rök genom taket. Han skyndade ut för att släcka. Börje visade stor motvilja för att gå efter vatten. Det brann redan hårdt då släckningen började, och om ytterligare fem minuter skulle troligen, ifall ej hjelp mellankommit, hela byggnaden stått i lågor. Bagarelärlingen Carl Olaus Olsson hade en stund innan han märkte röken från taket sett såväl Larsson som Andersson vara ute, Larson dock blott helt kort. Andersson deremot kom ned från trappan, som ledde till öfra våningen, och gick öfver gården till den dörr som på nedra botten leder till krogen. Der stannade han en stund och kikade uppåt taket, liksom hade han väntat att få se något. Han gick sedan åter uppför trappan samt kom derpå ånyo ned och gick airekte in på krogen. Derefter såg Olsson röken slå ut genom taket och underrättade nu sin mästare. Olssons vittnesmål var likväl temligen oredigt, men efter hvad man kunde förstå, var ofvanstående egentliga innehället af hved han ville ha sagt. Snickaren L. P. Eriksson och snickaren Hammarström hade intet att berätta om eldens uppkomst. Deremot hade den förre anmärkt, hvilket ätven Andersson förut berättat, dels att denne visat sig likgiltig och hallit sig nere i krogen medan de andre voro uppe för att släcka, ehuru han väl vid ett sådant tillfälle bort visa mera ifver, — dels att Larsson i stället för att släcka börjat hjelpa houom berga hans saker, Sofia Pettersson tyckte sig känna igen den på vinden funna tjärpytsen såsom förut befintlig i Anderssons kök. De kläder, som hängt på vinden och som sedermera blifvit nedtagna, trodde hon ha tillhört A. O. Larssons aflidna hustru. Aron Larsson upplyste dock att detta blott varit en klädning. Maria Elisabeth Andersson, i tjenst hos bagaren Eriksson, hade sett vinden för tre veckor sedan vara låst, men vid denna tid blef låset frånbrutet. Sedermera tillspikades dörren, men uppbröts änyo. Kläder hade hängt på vinden, men på senare tiden blifvit nedtagna. I tre veckor hade det talats om att huset skulle brinna. Börje Johansson hade yttrat dels att han hört Johan Svensson säga, det han blifvit vidtalad af Larsson att tända på, dels att Andersson fällt uttryck om att Gula Brickan skulle komma att brinna. Det senare förnekade dock Börje. Börje Johansson förklarade dessutom att han haft en rock och ett par byxor samt något annat hängande på vinden. I en låda, som nyttjats till inpackning af glas och hvari jemte annat skråp elden blifvit anlagd, hade man funnit en gammal undertröja och ett par gamla skjortor väl insmorda med tjära. Dessa persedlar tillhörde Börje, hvilken förut vid något tillfälle sagt att han sändt dem till sin bror. Branddrängen Sven Carlsson hade kommit till stället för att biträda med släckning. Hade funnit tjära på väggen och på de öfriga sakerna. För öfrigt upplystes af Börje att Andersson vid ett tillfälle gått in i krogen sedan denna för aftonen blifvit stängd. Då man följande dag inträdde på krogen, var rummet så uppfylldt af gas att man ej kunde öppna ögonen. Andersson svarade härpå att sådant väl kunde händt emedan gaskranen varit så lös att den kommit att vridas tillbaka igen vid släckningen. Med flit bade det ej skett. Målet uppsköts för ytterligare upplysningars vinnande till nästa tisdag. A —