bert i sina drömmar sett blicka fram ur det hvita skummet på do gröna hafsvägorna, lockande hans farbror i förlersvet. — Dessa papperslappar äro i min ego, lady Anlex. började han ånyo. Jag tog dem från den ask ni lemnat efter er i Crescent Villa. Jag tog dem i mrs Vincents och miss Tonks närvaro. Kan ni anföra något mot giltigheten af detta bevis? Ni säger till mig: jag är Lucy Graham, och jag har atet att skaffa med II-lIen Talboys. Om eå är, kan ni framlraga vittnen, som skola bvrätta edra antecelontia 2 IIvar hade ni bott, innan ni kom till Crescent Villa? Ni måste ha anhöriga och vänner, som kunna komma fram och hjelpa er härmed. Om ni varit den mest öfvergifna menniska i verlden, skulle ni dock kanna uppgifva någon, som kund indentisiera er med det förflutna. — Ja, ropade mylady, om jag stode i de brottsligas bänk, skulle jag utan tvifvel kunna skaffa vittnen för att ve. darlagga er orimliga anklagelse. Men jag befinner mig ick. i de brottligas bänk, mr Au lloy, och jag skrattar blott å er löjliga där-k-p. Jag sågar er art ni är galen. Om n har lust att saga att Helen Talboys icke död, och att jag är Helen Talboys, 8å står det er fritt. Om ni vill fara om kring till de ställen, der jag har bott och till dem, der mr Talbays har bott, så kan ni följa vr smak härutinnan: mer jag kan säga er, att sådana vurmar ha fört menniskor, son tycktes vara lika kloka som ni, till eti enskildt dårhus fö att inspärras dör för lifstidlen. Robert Audley ryggade häpen några steg tillbaka blan ogräs och snår, när mylady sade detta.