— Gud hjelpe henne, stackars olyckliga varelse! tänkte han. Hon vet nu, att hon är förlorad. Jag undrar om domarne här i landet känna hvad jag nu känner, när de sätta den svarta mössan på en stackars ckalfvande usling och döma honom, som aldrig gjort dem något ovdt, till döden. Känna de sig upptända af en dygdig harm, eller lida de af denna ångest. som gnager min själ, när jag talar till denna hjelplösa qvinna? Han hade gått bredvid mylady tigande några minuter. De hade gått fram och tillbaka i den skumma allen, och de nalkodes nu det bladlösa buskaget vid den ena ändan af lindpromenaden — det buskage, der den förfallna brunnen doldes af sammanväxta massor af taggigt busksnår. En slingrande gångstig, halft spärrad genom ogräs förde till denna brunn. Robert gick ut ur lindpromenaden på stigen. Det var ljusaro i buskaget än i allen, och mr Audley ville se myladys ansigte. Han talade icke förrän de kommit till gräsplanen vid brunnen. Den massiva muren var på sina ställen nedrasad, och lösa stycken deraf lägo begrafna bland törne och ogräs. De tjocka stolpar, som uppburit valsen voro ännu qvar, men jernaxeln var afsliten och låg rostig vch bortglomd några steg från brunnen. Robert Audley böjde sig mot en af de mossbeväxta stolparne och såg på myladys ansigte, som var mycket blekt i den kalla vinterskymningen. Månen bade kort förut gått upp — den var blott ett matt lysande ny på den grå himlen, och dess svaga spöklika sken blandades med aftonens dimmiga skuggor. Myladys ansigte liknade det ansigte, som Ro