TIA 0010 utan begärdec målet nanvisadt Il 4411U92— rätten, hvilket äfven skedde. Bergman tilläts att under afvaktan på ransakning inför vämnde rätt vistas på fri fot. — IIemmansegaren Anders Bengtsson som i förgår in — på handl. Norbergs gård i Redbergslid och på nå w,inuter ingått i en bod derstädes, hade under conua korta tid blifvit bestulen på fyra säckar, ett bleckmått och en butelj med thy åtföljande innehåll af biänvin. Som man förmodade att tjufven ej kunde ha hunnit långt undan, begaf sig Anders Bengtsson jemte en dräng ut att söka efter densamme och sågo slutligen på nya kyrkogården en person bärande några säckar, hvilka han efter en stund nedsatte på marken och började undersöka. Denne person var antagligen tjufven, hvilket ännu mera bekräftades deraf att han började springa, då han märkte sig observerad. Han var emellertid mera lättfotad än sina förföljare, hvilkas antal ytterligare ökats med ett par andra personer och en poliskonstapel, och försvann slutligen inför allas ögon utan för ofvannämnde drängs, hvilken, då de andre efter en fåfäng jagt samlades, npplyste att han från höjden på kyrkogården sett tjufven gömma sig bakom planteringen på en nedanför liggande graf. Vid efterseendet befanns karlen verkligen ligga ihopkrupen på en familjgraf omgifven af en tät häck. Han fördes till polisvaktkontoret, derifrån han likväl lössläpptes, då det stulna befanns sakna något större värde. Sedermera fick man likväl veta att tjufven, hvars namn var Johan Johansson, redan förut en gång blifvit straffad för stöld. Också innfann han sig icke i går vid polisförhöret om saken, utan uppsköts detta till annan dag. — En hustru vid namn Anna Christina Jonssonsom under loppet af ett år icke mindre än fyra gånger varit fast för snatterier stod igår åter anklugad för att i en bod i Majorna ha stulit en sockertoppHon hade dervid begagnat sin vanliga taktik, hvilken består i att göra sig ärende in i en bod och dervid sticka på sig hvad som kommer i hennes närhet. Då anmälan gjordes hos polisen om saken, misstänkte man genast den gamla kunden, hustru Jonsson, för tillgreppet och ganska riktigt befanns större delen af sockertoppen vara qvar i hennes gömmor. Som hon har ett treårigt barn har polismästaren de föregående gångerna tillåtit henne vistas på fri fot, men denna gång kunde detta icke medgifvas henne, som så många gånger syndat på nåden. För öfrigt lärer hennes man som genom sitt arbete förtjenar tillräckligt, för att försörja både henne och sig, icke vara synnerligt angelägen om att få hem denna hustru som blott bringar vanheder öfver hans hus. — Vid polisförhöret erkände hon det tillgrepp för hvilket hon var anklagad, men förnekade deremot att för fjorton dagar eller tre veckor sedan ha begått en alldeles likartad stöld i samma bod, för hvilken stöld hon äfveu skäligen misstänkes. Målet förvisades till Säfvedahls häradsrätt. — En gjuteriarbetare vid namn Larsson ingick för några veckor sedan jemte en annan person till en qvinsperson vid namn Wilhelmina Edberg. Larsson var vid tillfället temligen starkt ankommen, så att han genast somnade. I rummet innevar då äfven en s. d. handelsbetjent vid namn J. F. Håkansson samt Wilhelmina Edberg och den ofvannämnde personen. Under sömnen blef Larsson bestulen på sitt ur, för hvilket han gifvit 39 rdr, jemnte en urnyckel af guld värd 7 rdr och en kompositionskedja som kostat 4 rdr. Larsson fick en nattväktare med sig till stället för att söka efter det förlorade, men intet kunde upptäckas. Afven dagen derpå sände han dit pelis, för att höra efter uret, men såväl Håkansson som Wilhelmina Edberg förnekade all kunskap om detsamma. Sedermera fick man dock reda på, att Håkansson pantsatt ett ur hos en handlande i Haga. Detta ur var verkligen Larssons, ehuru förgyllningen i kanterna, som befunnits derpå, blifvit borttagen, efter hvad Håkansson sedermera sjelf upplyste medelst qvicksilfver. Vid sedermera anställd visitation befanns guldurnyckeln ligga i sängen i Wilhelmina Edbergs rum. — Håkansson erkände i går vid polisförhöret, att han från Larsson under dennes sömn stulit uret med tillbehör. Wilhelmina Edberg hade, sade han, ej vetat derom, förrän efter nattväktarens besök, då han omtalade stölden för henne. Detta förnekades åter af Wilhelmina E. hvilken påstod att hon först fått veta om saken samma dag som Håkansson häktades. — Ransakningen såväl om stölden som om Wilhelmina E:s delaktighet i densamma, förvisades till rådhusrätten, och qvarsitter H. under tiden i cellsängelset. Rådbusrätten. En arbetskarl vid namn Carl Henriksson, som eljest lärer vara en mycket nykter och anstäåncig person, men som för någon tid sedan råkat att taga sig något för mycket till bästa, kom i detta tillstånd i kollision med en poliskonstapel vid namn Dahlstedt. Detta tillgick på sådant sätt att Henriksson som en dag kom körande utefter Stampgatan under ruset icke såg så noga upp, utan körde rakt emot en bondes åkdon. hvilket höll vid gamla kyrkogården. Konstapel Dahlstedt, som patrullerade i närheten, skyndade fram och begärde att få veta Henrikssons namn, men denne var ej i sådant humör, att han ville uppgifva det. I stället utdelade han till poliskonstapeln ett par duktiga puffar, hvarpå en rätt allvarsam kalabalik uppstod. Tvenne andra poliskonstaplar tillkommo nu, så att Henriksson blef öfvermannad. Han uppgaf sin bostad, hvarpå poliskonstaplarne tilläto honom bege sig hem till sig igen. Vid det sedermera hållna polisförhöret beslöts likväl Henrikssons håktande. Målet har nu förevarit vid rådhusrätten, der Henriksson i onsdags för poliskonstapels öfverfallande under tjenstgöring fälldes att undergå 3 månaders fängelse och dessutom, då han erkänt sig vid uppträdet ha varit arucken. att böta 5 rdr rmt eller undergå 4 dagars sangelse vid vatten och bröd. En arbetskarl vid namn Johannes Olsson, som sedan tre år tillbaka bott hos en enka Auna Lindberg i Nyfikeliden, har i rådhusiätten undergått ransakning emedan han bestulit denna sin värdinna på ett skrin i hvilket utom penningar förvarades en sådan mängd olikartade saker att det var en fullkomlig Pandoras ask. Enkan Lindberg hade under några dagar varit frånvarande från hemmet, och då Johannes Olsson fann det vara tråkigt att gå allena hände det sig, att han för att fördrifva ledsnaden tog sig ett bastant rus. I detta högstämda tillstånd föllo hans blickar på enkan Lindbergs skrin, hvars brokiga innehåll han förmodligen förut sett och beundrat. Frestelsen bles honom för stark; han lade sig till skatten. Efter att med en trästicka ha öpphat skrinet, hvilket således icke måtte varit försedt med konstläs, uttog han penningarne och gömde det öfriga i en vedbod. Med kontanterna i handom begaf han sig hemifrån, så att när enkan Lindberg sedermera hemkom fann hon hvarken sitt skrin eller sin hyresgäst. Då den senare ännu icke följande dag kommit till rätta, anmälde hon saken i polisen, hvilken snart fick reda på flyktingen. Vid de med honom sedermera i poliskammaren an