mera slutit sig i en cirkel kring Warschan och det redan i större skala, men ännu alltjemnt operera efter det gamla systemet att koncentrera sig på de förnämsta vägarne. Redan af detta faktum bevisas upprorets tillväxt. Dertill kommer äfven, att insurgenterna å ena sidan redan äro i stånd att formligt blockera enskilda städer, hvilka ännu befinna sig i ryssarnes händer och å andra sidan understödjes deras ställning ännu mycket genom resningens utbredning till Lithauen och Volhynien. I Lithauen tillväxer äfven resningen. men är till sina positioner ännu sväfvande; insurgenterna beherrska i alla hänseenden utom WarschauWilnaPetersburg-banan de vigtiga hutvudvägarne från Warschau öfver Beyesclitowski Robarysk, som härifrån åter å ena sidan för till Mohilew (der ätven en betänklig rörelse skull visa sig), å andra sidan till Moskwa. 1 Volhynien är den vigtiga trakten vid Owrucs, nära Prypec, insurgerad. genom den leder dock ingen vigtig kommunikationslinie, utan snarare just för sin otillgänglighets skull lemnar en likadan stödjepunkt som Bialowiczkskogen. Vigtig är den underrättelsen, att ryske öfversten Biedraya tvungits genom talrika insurgentskarors annalkande, att lemna Janow och begifva sig till det inre af landet, mot Lublin. Härigenom blir åter den rysk-österrikiska mot Zolkiewtrakten kretsen blottad å trupper och fästningen Zamosc cernorad alldeles som Kalisch. Detta är äfven ett starkt bevis för upprorets tilltagande i denna trakt. Adelsmarskalkerne i Podolien hafva nedlagt sina befattningar, hvilket är detsamma som att de förklarat sig under resningen och diktatorn. Om en sådan note blifvit skrifven och Preussen vägrat afstå från konventionen, skulle man ha stått vid en utmaning till ytterligare och mera krigiska mått och steg. Det engelska kabinettet har derföre gått till väga med stor klokhet, genom ätt vägra handla gemensamt med Frankrike i denna sak, och har äfven gjort det i den förhoppning, att den allmänna meningens röst, så som den uttalat sig i London och Paris, skulle hafva större makt, att förmå konungen af Preussen lemna den falska ställning, han hade intagit, än ett slags diktatorisk mellankomst af de främmande kabinetten. Hvad har följden häraf varit? Man talar ej längre om konventionen. Redogörelse har lemnats för dess bestämmelser(?). De preussiska trupperna förbli på preussisk grund. Ryssland ensamt får se till att göra upp saken med sina upproriska undersåter, så godt det kan(?). Vi vänta oss icke vidare få höra talas om polska insurgenter, som utlemnas till ryska regeringen, eller om ryska trupper, som man tillåter förfölja polska flyktingar in öfver preussiska gränsen. Man kan säga, att konventionen ljutit sin naturliga död, under det vi deremot, om vi velat låta den dö en våldsam död, kunde gifvit den en lifskraft, som den annars aldrig skulle haft. Den preussiska inblandningen är enligt all sannolikhet nu slutad, utan att ha åstadkommit minsta afbrott i de vänskapliga förhållandena mellan kabinetten i London och Paris och det i Berlin. Men fastän England vägrat att samverka med Frankrike mot Preussen, har engelska regeringen dock sändt noter ang. polska upproret både till Petersburg och Berlin. Tonen i dessa noter är — hvilket väl är ofverflodigt att säga — bestämd, men försonlig. Nödvändigheten af att införa reformer i Polens styrelse och att behandla de upproriska med mildhet för den händelse, att Rysslands myndighet skulle bli återupprättad i Polen, har deri förehållits czaren, men icke i en ton, som kan anses stötande för ens den retligaste regering. I noten till Preussen har sagts, huru opolitisk, ja, tillochmed farlig hvarje aktiv inblandning från dess sida, för upprorets kufvande i ryska Polen, skulle vara. Frankrike har äfven sändt noter till de båda regeringarne, och det säges, att på den, som sändts till ryska kabinettet, har ingått svar. Engelska regeringen har ej för afsigt, alt intervenera mellan cgaren och hans polska undersater; hon råder endast till hofsamhet och rättvisa och till att åter visa aktning för högtidliga traktaters bokstaf.