palitetet afsked, erkebiskop Felinski ej undantagen. En partikamp föregick dessa händelser, om hvilken vi dock endast ha antydande underrättelser: Under det markis Wielopolski gjorde ännu ett sista försök, att vara ryska regeringen till viljes och förmå Langiewica till en fjorton dagars vapenhvila, fortgick centralkomitön, utan att se till höger eller venster, på raka vägen. I en proklamation af d. 10 d:s talar den om veländiga varelser, hvilka ville lägga Polen vanäradt och förslafvadt för tyrannens sötter, samt varnar mot tanken, att den skulle vilja utföra bondebefrielsen ester santastiska teorier, hvilka skulle sätta det europoiska samfundet i sara och omstörta det. Langicwicz har vid sin sida erhållit Wysotzki, den gamle bekante motståndaren till Mieroslawskis utopier, och för den civila förvaltningen Bentkowski, deputerad för Schroda inom den preussiska deputerade kammaren och artilleriofficer. Hans inträde som adlatus i polska centralregeringen har i Berlin gjort uppseende. Det står nu att se, hurudan denna regerings verksamhet skall bli; så mycket står dock fast redan nu, nemligen att den förnämare adeln inom konungariket, hvars hållning hittills lär varit något oklar och tvetydig, nu med lif och blod ställt sig på resningens sida. Utslaget dertill har gifvits af en instruktion, som grefve Andreas Zamoyski, Polens gesandt i London, låtit tillsända Warschau. På grund af Langiewiczs uppmaning, har nu resningen äfven med allvar gripit omkring sig i Podolien. Vid Miechow väntas åter en ny drabbning. Langiewiez har sina förposter framskjutna ända till denna stads portar, och ryssarne, som till ett antal af några tusen man befinna sig derinne, våga sig ej ut, fastän förstärkningar erhållits från Kielce. Vapenhvila tyckes i allmänhet nu råda mellan friskarorna och de kejserliga trupperna. Under tiden stärka sig båda partierna, och isynnerhet har Langiewicz erhållit ansenliga förstärkningar, så att hans arme, väl beväpnad och ekiperad, kan anses uppgå till närmare 10,000 man; densamma exerceras och organiseras ifrigt. Angående de polska zuaverna, och deras anförare heter det: Rochebrune är fransman till födseln, var förut källaremästare i Krakau och afgick vid krigets utbrott såsom frivillig till Ojcow-lägret. Han bär en något egendomlig uniform: en mörkblå blus och likadana byxor, en lädergördel, hvari äro instuckna tvenne revolvers och en dolk, och vid sidan en kavallerisabel. På blusen är ett bredt hvitt kors insydt öfver hela bröstet och på hufvudet bär han en röd mössa med hvitt bräm. Tuavsfdelningen är numera sullständigt organiserad och beväpnad och har under senaste dagarne erhållit omkring 400 förträffliga studsare, Bland zuaverna finnes äfven ett fruntimmer, hvilket ej heller är så nytt, isynnerhet om vi draga oss till minnes sista polska kriget. Langiewicz sjelf har till adjutant en dam, hvars skönhet och hjeltemod allmänt prisas och berömmas. Berlingske Tidendes berlinerkorrespondent skrifver om Langiewicz: Tillfälliga omständigheter hafva förr ofta gifvit mig tillfälle, att bli bekant med denne märkvärdige man, hvars hela yttre och fordna lefnadssätt icke bebådade någon sådan uppgift som den hvilken nu blifvit ställd för honom. Langiewicz kan vara en man af 35 å 36 år; han är mager, och i hans ansigte, som förråder den under ansträngande studier tidigt åldrande lärde, gifver blott det under ett lifligt samtal uppflammande ögat tillkänna, att denne mans själ äfven sysselsätter sig med andra saker än fysiologiska och matematiska problemer. Fysiologi och matematik voro nemligen de vetenskaper, åt hvilka Langiewicz, som ursprungligen tänkte egna sig åt medicinska studier, hade offrat sin ungdom. Född i provinsen Posen, der hans fader uppehöll sig som läkare i Krotoschin — en äldre broder till honom praktiserar ännu som läkare i samma stad —, begaf Langiewicz sig till universitetet i Breslau, derifrån till Prag och så till Berlin. Han tillbragte närmare tio år med ofvannämnda studier. Då han, efter att ha gjort sin konskriberade militärtjenst, fattat men åter uppgifvit ett försök att bli officer inom preussiska armåen, måste han 1859, efter det han under då pågående mobilisering blifvit inkallad bland artilleriets förstärkningsmanskap, öfvertaga en interimstisk kompanichess funktioner. Detta har, så vidt jag känner, varit denne talangfulle insurgentledares militäriska ekola; den skulle bestämdt icke drifvit det så långt, om det hos honom icke slumrat en strategisk genius. Sedan han, efter mobiliseringens slut, utträdt ur militärtjensten, reste han 211 P. UtHASAQAA